Vem skulle ge en vanlig cykel till ett barn utan ben?

Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning för att den misslyckas med sina studier. Det finns faktiskt elever med olika funktionshinder. För alla dem räcker inte en bättre attityd, skriver aktiveringspedagog Hannah Franks.

Skolraset, Johan Svensson jämför i sin debattartikel ”Oftast elevernas eget fel” matematikinlärning med att lära sig cykla, och menar att det bara handlar om inställning och attityd:

”Det är inga medfödda egenskaper som gör att eleven inte gör sina läxor, inte kommer i tid, är okoncentrerad på lektionerna och på andra sätt missköter sina studier. Visst finns det omständigheter som gör att en del elever har svårt att klara sin gymnasieutbildning, men det absolut vanligaste är att misslyckandet beror på felaktig inställning till studierna. Det händer nästan aldrig att en elev som följer undervisningen och är aktiv under lektionerna inte klarar sin gymnasieutbildning”, skriver han bland annat.

Alla dessa exempel på ”felaktig inställning” som Johan Svensson listar kan vara konsekvenser av kognitiva svårigheter, som ofta leder till att det helt enkelt inte går att följa undervisningen och vara aktiv under lektionerna utan individuella anpassningar.

Dumt antagande

Lika dumt som att anta att ett barn utan ben ska kunna cykla på en vanlig cykel om hen bara visar ”rätt” inställning, lika dumt är det att anta att den som på grund av kognitiva eller perceptiva funktionsnedsättningar har svårt att tillgodogöra sig matematikundervisningen, bara ska ändra attityd och helt plötsligt lära sig.

Barnet utan ben behöver proteser eller en specialanpassad cykel. Kanske även balansträning och antagligen en hel del uppmuntran i att lära sig en ny färdighet. Likadant är det för den elev som har nedsatt koncentration, uppmärksamhet, tidsuppfattning, exekutiva förmågor, etcetera – kognitiva svårigheter, helt enkelt. Hen behöver alternativa och anpassade undervisningsformer för att kompensera för svårigheterna.

Ordet pedagog betyder ”den som leder (barnet) vid handen”, och för att vara en god ledare behöver pedagogen ta hänsyn till var och en av barnens förutsättningar.

Det är en billig utväg att skylla på elevens dåliga inställning, i stället för att börja reflektera över våra egna pedagogiska förhållningssätt och utlärningsmetoder. Gör matematikundervisningen mer attraktiv och intressant, även för den ointresserade!

Trettio års undervisning betyder inte nödvändigtvis trettio år av eget lärande och utvecklande av pedagogik, kanske bara tre decenniers upprepning av metoder som fungerar för många, men långt ifrån alla.

18/3