Alice Teodorescu
”Och inte bör vi stanna där, varför inte också kvotera fackförbunden, kungahuset och partierna?”
Om börsbolagens styrelser inte har uppnått politikernas mål om 40 procent kvinnor under år 2016 kommer regeringen, med jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) i spetsen, att lagstifta om saken nästa år. Jag finner det alltid fascinerande med kvinnor, för man får ju anta att de har klättrat på egna meriter, som föreslår den här sortens nedvärderande särlösningar för sina medsystrar. Sannolikt i all välmening, men ändå.
I dag är andelen kvinnor i de 287 bolagen som finns upptagna på Stockholmsbörsens lista för små, medel och stora företag 27,5 procent. Andelen kvinnor uppgår till 13 procent på listan för utvecklingsbolag. Av en granskning som Dagens Nyheter genomfört framgår att mer än 70 procent av Stockholmsbörsens bolag har ojämställda styrelser och att det helt saknas kvinnor i tio procent av dem. Enligt DN:s beräkningar krävs det att minst 200 kvinnor tar plats i styrelserna under innevarande år för att börsen som helhet ska uppnå regeringens 40 procents mål. Enligt Regnér visar de redovisade uppgifterna att det redan pågår kvotering, ”Män kvoterar in män uppenbarligen, det händer informellt, det är inte transparant och inte mätbart” (DN 10/3).
Logiken i det uttalandet är inte helt glasklar, blir något som anses dåligt bra bara för att kvinnor gör samma sak? Rimligen bör man invända mot kvotering som fenomen och då anse att det är dåligt i sig, oavsett om det sker formellt eller informellt, och oberoende av vem som ägnar sig åt det. EN TVINGANDE kvoteringslag väcker många principiella frågeställningar som ställer krav på viss förmåga till konsekvent tänkande. Att vara emot något som en vis grupp gör, men positivt inställd när en annan grupp gör det i stället, är således inte exempel på särskilt konsekvent tänkande.
Den som är för att regeringen ska driva igenom en kvoteringslag bör därför ta ställning till följande: vill jag leva i ett samhälle där politiker med hjälp av lagstiftning tvingar fram ett visst utfall baserat på sådant som kön eller etnicitet, det vill säga sådant som människor inte kan påverka? Om svaret är ja, vilka andra faktorer kan också anses relevanta? Ska exempelvis sexuell läggning, trosuppfattning, funktionsnedsättning också tas med i beräkningen? Om inte, varför? Ska politisk ideologi, allehanda lönsamhetskalkyler eller rentav forskningsläget i varje givet ögonblick avgöra när det är acceptabelt att diskriminera? Hur påverkas äganderätten eller föreningsfriheten om frågan om representation görs primär och människors vilja och val sekundär? Vad händer om representanterna (vill de ens ses som sådana?) för ”minoritetsgruppen” plötsligt blir ”för många”, ska några enskilda individer slängas ut till förmån för ”representanter” ur majoritetsgruppen? Det sista har skett vid upprepade tillfällen vid svenska högskolor och universitet och drabbat inte minst högpresterande kvinnor. Är det rättvist och eftersträvansvärt? FRÅGAN OM EN kvoteringslags vara eller icke vara handlar långt ifrån enbart om att ta ställning till hur fördelningen av några få styrelseplatser ska se ut. Tvärtom får en sådan lag långtgående konsekvenser också på andra samhällsområden. Om jämställdhet, i bemärkelsen lika utfall – inte lika rättigheter, är det primära målet bör kvotering också tillämpas vid tillsättning av alla slags arbeten, liksom vid antagning till högre utbildning eftersom det inte sällan får återverkningar på utfallet på arbetsmarknaden. Och inte bör vi stanna där, varför inte också kvotera fackförbunden, kungahuset och partierna? Det är kanske klokast att tillsätta en utredning som identifierar alla slags markörer utöver kön och etnicitet så att ”rättvisan” kan säkerställas så effektivt som möjligt. Denna illustration av spridningsrisken är realistisk och egentligen helt logisk när man väl slagit in på kvoteringsvägen.
Den rödgröna regeringen dras med svaga opinionssiffror och interna stridigheter, inte minst i migrationsfrågan. I detta läge är risken stor att en kvoteringslag blir verklighet av den enkla anledningen att ett sådant drag skulle visa på handlingskraft. I teorin skulle den feministiska samarbetsregeringen kunna hävda att den gått från ord till handling och på så vis underlättat livet för Sveriges kvinnor. I praktiken skulle lagen emellertid, i en tid när vem du är blivit viktigare än vad du gör, strida mot liberala principer såsom meritokrati, äganderätt och föreningsfrihet. Principer som generationer före oss kämpat för, principer som vi borde inse värdet av att fortsätta värna.
Ska politisk ideologi, allehanda lönsamhetskalkyler eller rentav forskningsläget i varje givet ögonblick avgöra när det är acceptabelt att diskriminera?