En längtan efter våren
”Det är något med de första solstrålarna”, skriver Tomas Sjödin.
Så var de äntligen här, de efterlängtade dagar när man kan sätta sig mot husväggen med en kopp kaffe och kisa mot solen. Fortfarande kallt så det förslår, men med filt, tofflor och mössa så är det ändå möjligt att sitta en stund och absorbera fjärrvärmen.
Det är något med de första, varma solstrålarna som är lika mirakulöst varje gång man träffas av dem. De väcker på något sätt kroppen till liv och i samma andetag alla slumrande minnen av de vårar man har varit med om. I ett nu känns de ljumma, ljusa sommarkvällarna inte längre så fruktansvärt avlägsna heller.
Just de här ögonblicken har för mig alltid varit en alldeles särskild form av bön. I tanken brukar jag följa solstrålarna tillbaka till ljusets källa, ljuset bortom solar och vintergator, Livets Gud. Jag blundar och tackar. FÖR ÄVEN OM bönen egentligen är något lika självklart som andningen så behöver man ibland hjälpmedel. Naturen bjuder en oändlig variation av sådana redskap, men idag har vi också berikats med andra enkla hjälpmedel för bön, som biskop Martin Lönnebos frälsarkrans och ljusbärarna i våra kyrkor, för att nämna ett par exempel. Allt som gör det lättare att be måste vara av godo.
Bön är inget märkvärdigt, men det är viktigt att man hittar sin form. Jag möter idag allt fler oreligiösa bedjare. Med det menar jag alla de människor som inte definierar sig som kyrkliga eller kristna men som upptäckt bönens värld och som tagit sig den välsignade friheten att be på sitt eget sätt. Det är uppfriskande och glädjande. Och varje ny bedjare vidgar begreppet bön och här är det nog bara fantasin som sätter gränser.
Ett grundtips för den som känner sig ovan är att börja där man är. C S Lewis är inne på detta i boken ”Om Bön”: ”Det är komiskt att just du av alla människor, frågar mig om min syn på bönen som andakt och tillbedjan. Du har ju själv lärt mig nästan allt jag vet om den saken. Under en promenad i skogen vid Dean. Kan du ha glömt det?” skriver han till brevvännen Malcolm. Han påminner Malcolm att det faktiskt var han som lärde honom huvudprincipen i tillbedjan: ”Börja där du är.” Lewis själv hade trott ”att man måste börja med att sammanfatta lärosatserna om guds godhet och storhet och med att tänka på skapelsen och återlösningen och alla livets välsignelser.” Nu skriver han till Malcolm: ”Du vände dig mot bäcken, sköljde ännu en gång ditt upphettade ansikte och dina händer i det lilla vattenfallet och sade: ’varför inte börja med det här?’”
KANSKE BEHÖVER DET inte vara svårare än så: börja där man är och så våga äventyret att sätta sig i rörelse mot det man anar, längtar och drömmer?
Det är något med de första, varma solstrålarna som är lika mirakulöst varje gång man träffas av dem.