Christina Lundin

Christina Lundin har avlidit, 59 år gammal. ”Jag älskade att skriva historier redan som barn”. Så lyder första meningen på GP-krönikören Christina Lundins hemsida. Journalistiken var hennes liv och drivkraften att berätta fanns till slutet.

Nu är Christina död. Hon dog av den cancersjukdom som varit hennes följeslagare i drygt fyra år – en kamp som GP:s läsare kunnat följa i hennes krönikor på Namnsidan sedan i höstas.

Det var då vi värvade Christina som en av fem vardagskrönikörer. Hon hade skrivit några frilansartiklar för Namn och vi hade läst hennes blogg på nätet där hon berättade om livet med cancersjukdomen.

Hon tvekade inte när hon fick frågan om hon också ville skriva krönikor för GP om sin vardag.

Jag minns så väl när jag i början av hösten hade en samling för att träffa de nya krönikörerna. ”Har hon verkligen cancer?” var frågan som for genom huvudet när jag hälsade på Christina. Hon utstrålade viljestyrka, tro på framtiden och gav inget intryck av att vara sjuk.

”Mitt uppdrag är väl att skriva om döden”, uttryckte hon sedan krasst och rakt på sak i sin presentation av sig själv. ”Men jag ska också försöka blicka framåt”.

Några veckor senare var vi hemma hos henne i Lerum för att göra ett inslag till GP-TV inför den första krönikan. Då var det en helt annan Christina vi mötte. Vekare, trött, lågmäld och med kroppen uppsvullen av vätska. Men viljestyrkan fanns kvar.

Och så höll det på under hösten och vintern. Fram och tillbaka – ett pendlande mellan bra och dåliga dagar, som Christina osminkat berättade om i sina krönikor. Så småningom stod det klart att hennes cellgiftsbehandling som pågått hela hösten inte haft någon verkan alls. Ett dråpslag.

I detta läge hade vi en träff för Namnsidans alla krönikörer. Många kunde inte komma. Men Christina kom och hennes blotta närvaro satte tonen. Det var lättsamt – men på riktigt. Det var på allvar – men inte tungt. För oss som var där blev det ett samtal att minnas.

Jag är glad att jag fick möta och träffa Christina, glad att GP:s läsare fick ta del av hennes styrka och rädsla, hennes mod att skriva om sin vardag med cancer. Hon ville verkligen berätta. Hon vågade och hon kunde. Det gick inte att värja sig för hennes krönikor. Och budskapet lyste i eldskrift: Ta vara på livet! Lev – här och nu!

Håkan Bjärsdal, före detta Namnredaktör på GP