Trots ambitionerna att sätta Göteborg på kartan styrs staden alltjämt enligt principen: ”allt är förbjudet tills det blir tillåtet”.
Vi är besatta av regler, licenser och tillståndsprövningar i Sverige vilket hämmar våra städers potential.
Det är fyra år sedan New York Times gjorde Göteborg på 36 timmar. Stadens beskrevs som en häftig smältdegel av krogar, konst, kläddesigners och indieband. En stad som saknade Stockholms glamour men som tog igen det med karaktär. Även brittiska Guardian kontrasterade i ett reportage Göteborgs industristadscharm mot huvudstadens uppklädda snobbism.
Den romantiska bilden av Göteborg är just det – romantisk. En stad består nämligen inte, åtminstone inte enbart, utav trendiga ölhak, designbutiker och tatuerade barristor.
Turisters uppfattningar av städer bygger i regel på ett smalt tvärsnitt av vissa stadsdelar och miljöer. Det som skapade bilden av 20-talets Wien, Berlins 00-tal eller Austins 10-tal var vaga uppfattningar om en kreativ och livskraftig anda i utvalda områden, inte vardagen för merparten av de boende.
Trots att den idealiserade bilden av vissa städer egentligen bara handlar om uppfattningar så ska dessa inte underskattas. Städers varumärken och kulturella klimat kan stå sig i decennier, eller ännu längre i vissa fall. Det som börjar med en känsla av att något spännande händer kan lätt attrahera både människor och kapital.
Göteborg står hela tiden på randen till att uppfattas som en sådan stad. Men ändå inte riktigt.
ETT FUNDAMENT I den ikoniska staden är nästan alltid utelivet. Krogar, klubbar, pubar, caféer. Ställen dit människor går för att lämna sina hem. Lever inte utelivet så lever inte staden. Det är ett mycket enkelt samband. Och lever inte utelivet så kommer besökarens bild av Göteborg vara av en stad med några trevliga vyer och museer, men inte mycket mer. En stad har först potential att bli ikonisk när en besökare inte bara nöjer sig med en utekväll utan vill stanna livet ut.
Under ett fåtal månader lever Göteborgs uteliv upp. Efter ett halvår under ett grått lock av moln och vågrätt regn lämnar göteborgarna sina hem. Uteserveringarna fylls till bristningsgränsen. Har vi tur får vi kanske trefyra tropiska nätter på det. Euforin går nästan att greppa. Men glädjen är kort. Mitt i all uppståndelse kan det hända att en artig bartender säger åt krogbesökare på en uteservering, strax innan elva, att gå in med drycken. Varför? ”Kommunala regler”, blir oftast svaret.
Göteborg och dess uteliv kämpar inte bara mot en väderlek som sällan är medgörlig eller förutsägbar. Kommunen med sin täta väv av regler och handläggare är inte sällan en ännu större motståndare än vädret.
Det är regelbördor och tillståndsprövningar som många större etablissemang klarar galant. De har pengarna, kunskapen och erfarenheten som krävs för att navigera sig igenom det hela. Det är annorlunda med mindre aktörer som redan har det svårt med lönsamheten.
TROTS DE BERÖMVÄRDA kommunala ambitionerna att ”sätta Göteborg på kartan” styrs staden alltjämt enligt principen: Att allt är förbjudet tills det blir tillåtet. Det är något med Sverige som gör att vi älskar våra glädjedödande regler och system. Soliga dagar har vi inte i överflöd, däremot drunknar vi i licensplikter, standarder, normer, tillstånd och prövningar. Allt såklart med medborgarens bästa i åtanke.
En stor del av regelbördan är visserligen ett resultat av lagar stiftade i riksdagen. Men en stor del av regelbördan är kommunal, eller kan i varje fall omstöpas på lokal nivå.
Varför ska miljöförvaltningen fakturera en krögare femtontusen kronor för en enkel kontroll av ljudnivån på en krogshow? Precis detta hände Park Lane förra veckan. Exemplet är en av många på de underliga pålagor som drabbar utelivet.
Göteborg lär inte förvandlas till en Mad Max-dystopi för att vi lättar på några av de regleringar som håller utelivet i schack. Någon brottsvåg lär heller inte följa i dess spår. Kanske riskerar vi att få ett mer levande uteliv. Kanske får några kreativa själar, som tidigare mött en vägg av detaljerade regler, impulsen att starta något nytt koncept. Göteborg har inte mycket att förlora.
Vi lever i en ganska oansenlig mellanstor stad bland många andra i världen. Därför har vi allt att vinna på en förändring av regelhysterin. Kanske behöver vi då inte vänta lika länge på att nästa hyllande reportage skrivs i Guardian.