Putte Abrahamsson

Närmast anhöriga är hustrun Mia, döttrarna Anna och Karin med pojkvän Olle, mamma Inger och syster Kate med familj.

”En människas död är som en orgel som tystnar” – så inleddes talet vid Puttes begravning. På Sahlgrenska Universitetssjukhuset är vi många som förnimmer den ”dånande tystnaden” efter honom.

Putte föddes i Lundby församling den 21 april 1965. Han var en snäll, tystlåten men mycket bestämd pojke och tonåring, som klättrade våghalsigt och älskade alla typer av sport. Efter studentexamen läste Putte till läkare och blev kardiolog. Han var lugn och klok och blev en omtyckt och skicklig läkare; disputerade och blev sektionschef på Kardiologen Östra. År 2009 utsågs han till verksamhetschef för Medicin, Geriatrik och Akutmottagning Östra. Han byggde upp en stark och effektiv organisation och fick 2013 utmärkelsen Årets chef. Putte föredrog att inte vara i rampljuset, men väl där hade han en fantastisk förmåga att formulera sig. Många minns hans ord inför en tuff period med stora sparbeting – ”Det kommer en tsunami – men i den stormen finns det ingen båt jag hellre skulle sitta i än denna.” VI SOM ARBETADE nära Putte kände honom som en väldigt rolig och slagfärdig kollega. Han arbetade effektivt, hade alltid ett rent skrivbord och lyckades nästan alltid åka hem i tid. Hem för att laga mat åt sina döttrar och sin hustru. Han skapade trygghet i hela sin stora familj men var också kärleksfullt retsam och fällde blixtsnabba kommentarer. Vännerna har många fina minnen från resor och seglatser. Ett uttryck för hans omsorg och sinne för pedagogik var att han skrev manualer för allt från värmepannan till båtmotorn.

Mitt i livet drabbades Putte plötsligt av sjukdom. Beskedet om cancern kom den första semesterdagen 2014. Insikten slog ner hårt, han vacklade men reste sig igen. Han ville vara kvar hos sin familj och få arbeta så länge det bara gick. Han löpte ett sprinterlopp för att hinna uppleva så mycket som möjligt. På sin 50-årsdag i april 2015 höll han tal för familj och vänner. Han beskrev den vrede han känt, hur han brottats med frågor om mening och rättvisa och avslutade med orden: ”Men jag är tacksam över 50 fantastiska år. Det finns barn som föds utan chans till liv.” Sommaren och hösten fortsatte han kämpa mot allt det cancern förde med sig. Det var en hård och svår tid för Putte och de nära omkring honom. En natt i slutet av oktober somnade han stilla in med sin familj hos sig. FÖR OSS SOM arbetar kvar i ”den dånande tystnaden” har det varit en tung tid. Men den hade varit mycket tyngre om inte Putte byggt en så genomtänkt struktur för vår verksamhet – med samma omsorg och noggrannhet som han gjort manualer till sin familj. Så vi fortsätter Puttes arbete att ge en god vård som är personcentrerad och effektiv, vi planerar framåt i konferensrummet med hans namn och till hösten utser vi en värdig pristagare för ett förbättringsprojekt i hans anda. Maria Taranger, Malin Liljevall, Mats Börjesson, Ann-Marie Wennberg