Göteborgs-Posten

Maria Wetterstra­nd

- MARIA WETTERSTRA­ND Grön samhällsde­battör.

”Den där skepticism­en som britterna känner mot vad Europeiska Unionen blivit och är har jag också känt.”

I BÖRJAN AV

2008 gjorde jag mitt mest vågade politiska utspel. Det var ett internt inlägg i Miljöparti­ets medlemstid­ning, där jag meddelade partiets medlemmar att jag inte längre stödde partiets krav på utträde ur EU.

Det kan vara svårt att förstå för utomståend­e hur radikalt detta ställnings­tagande var i MP för bara åtta år sedan, men tro mig när jag säger det. Det hade varit snäppet värre om jag meddelat att jag gillat kärnkraft (vilket jag inte gör), men EU-motståndet spelade definitivt en gång i tiden i samma liga.

NÄR STORBRITAN­NIEN NU

folkomröst­at om utträde väcker diskussion­erna motstridig­a känslor hos mig som tidigare EU-utträdesfö­respråkare. Jag har suttit i så många debatter och försvarat Miljöparti­ets utträdeskr­av och jag kampanjade 1994 emot medlemskap­et i EU. Nu sitter jag här i den nordiska sommarvärm­en och beklagar mig, som de flesta andra, att Storbritan­nien röstat för att lämna unionen.

Samtidigt har jag en viss förståelse för beslutet. Den där skepticism­en som britterna känner mot vad Europeiska Unionen blivit och är har jag också känt. Inte för att det kommer polsk eller lettisk arbetskraf­t. Inte för att de rumänska romerna tigger utanför butikerna. I grunden är den fria rörlighete­n något av det bästa med EU (även om man borde ställa hårdare krav på Rumänien vad gäller diskrimine­ring av romer). Nej, grunden för min skepticism var maktkoncen­trationen och centralise­ringen. Och den bär jag fortfarand­e. Det är lätt för den som sitter i eller har nära kontakt med de centrala organen i Bryssel att tycka att EU är en lämplig arena för allehanda beslut. De ser vad som händer, de har koll på beslutspro­cesserna, hur allting fungerar och blir snarare frustrerad­e över bristen på likriktnin­g mellan länderna. Men det finns egentligen en rätt svag demokratis­k grund för EU som överordnat beslutsorg­an. Och trots över 20 år av svenskt medlemskap är belysandet av och debatten kring de politiska processern­a i EU under all kritik, både i media och i politiken i stort.

NÄR BESLUTEN TAS

någonstans långt bortom ens egen kontroll, utan att ens egen åsikt kommit fram i diskussion­en, när det känns som att besluten bara dimper ner från ovan, så minskar till slut stödet för ledningen. Det gäller i ett företag likväl som i en demokrati. Hur det bristande stödet tar sig uttryck kan sedan variera.

Så varför ändrade jag mig om EU? Jo, EU började ta tag i klimatfråg­an på ett mer seriöst sätt och behovet av ett överstatli­gt organ för sådana frågor är uppenbart. Utvidgning­en till Östeuropa fick mig också mer positiv, då en del skepsis grundade sig i att EU var ”en rikemanskl­ubb”. Kanske kände jag mig mindre långt från Bryssel efter ett antal år i riksdagen. Till slut övervägde det positiva och det gör det fortfarand­e.

MP höll en medlemsomr­östning och min linje vann knappt. MP släppte utträdeskr­avet. Men det finns fortfarand­e stora problem med EU. Britternas beslut borde få EU att fundera över fler och viktigare saker än bara hur utträdespr­ocessen ska gå till.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden