Maria Wetterstrand
”Den där skepticismen som britterna känner mot vad Europeiska Unionen blivit och är har jag också känt.”
I BÖRJAN AV
2008 gjorde jag mitt mest vågade politiska utspel. Det var ett internt inlägg i Miljöpartiets medlemstidning, där jag meddelade partiets medlemmar att jag inte längre stödde partiets krav på utträde ur EU.
Det kan vara svårt att förstå för utomstående hur radikalt detta ställningstagande var i MP för bara åtta år sedan, men tro mig när jag säger det. Det hade varit snäppet värre om jag meddelat att jag gillat kärnkraft (vilket jag inte gör), men EU-motståndet spelade definitivt en gång i tiden i samma liga.
NÄR STORBRITANNIEN NU
folkomröstat om utträde väcker diskussionerna motstridiga känslor hos mig som tidigare EU-utträdesförespråkare. Jag har suttit i så många debatter och försvarat Miljöpartiets utträdeskrav och jag kampanjade 1994 emot medlemskapet i EU. Nu sitter jag här i den nordiska sommarvärmen och beklagar mig, som de flesta andra, att Storbritannien röstat för att lämna unionen.
Samtidigt har jag en viss förståelse för beslutet. Den där skepticismen som britterna känner mot vad Europeiska Unionen blivit och är har jag också känt. Inte för att det kommer polsk eller lettisk arbetskraft. Inte för att de rumänska romerna tigger utanför butikerna. I grunden är den fria rörligheten något av det bästa med EU (även om man borde ställa hårdare krav på Rumänien vad gäller diskriminering av romer). Nej, grunden för min skepticism var maktkoncentrationen och centraliseringen. Och den bär jag fortfarande. Det är lätt för den som sitter i eller har nära kontakt med de centrala organen i Bryssel att tycka att EU är en lämplig arena för allehanda beslut. De ser vad som händer, de har koll på beslutsprocesserna, hur allting fungerar och blir snarare frustrerade över bristen på likriktning mellan länderna. Men det finns egentligen en rätt svag demokratisk grund för EU som överordnat beslutsorgan. Och trots över 20 år av svenskt medlemskap är belysandet av och debatten kring de politiska processerna i EU under all kritik, både i media och i politiken i stort.
NÄR BESLUTEN TAS
någonstans långt bortom ens egen kontroll, utan att ens egen åsikt kommit fram i diskussionen, när det känns som att besluten bara dimper ner från ovan, så minskar till slut stödet för ledningen. Det gäller i ett företag likväl som i en demokrati. Hur det bristande stödet tar sig uttryck kan sedan variera.
Så varför ändrade jag mig om EU? Jo, EU började ta tag i klimatfrågan på ett mer seriöst sätt och behovet av ett överstatligt organ för sådana frågor är uppenbart. Utvidgningen till Östeuropa fick mig också mer positiv, då en del skepsis grundade sig i att EU var ”en rikemansklubb”. Kanske kände jag mig mindre långt från Bryssel efter ett antal år i riksdagen. Till slut övervägde det positiva och det gör det fortfarande.
MP höll en medlemsomröstning och min linje vann knappt. MP släppte utträdeskravet. Men det finns fortfarande stora problem med EU. Britternas beslut borde få EU att fundera över fler och viktigare saker än bara hur utträdesprocessen ska gå till.