Självmord är inget val
Psykisk ohälsa. Att må dåligt psykiskt är fortfarande tabu att tala om på samma sätt som självmord. Alla har ett ansvar för att försöka undvika att människor tar sina liv.
Debatt: Det här hade jag behövt veta när min pappa tog livet av sig, skriver Mattias Sunneborn.
Självmord är inte ett val utan en psykologisk olyckshändelse som ingen anhörig ska behöva skämmas över. Ju mer vi pratar öppet om depression och ångest, desto fler självmord kan vi förhindra, skriver Mattias Sunneborn, vars pappa tog livet av sig när han var tonåring.
Jag var 15 år. Hade just chockats av att min pappa tagit sitt liv. Nu satt jag i mitt pojkrum på Idrottsgymnasiet i Växjö och grät. Ingen hade tidigare pratat med mig om självmord. Eller för den delen vad jag kunde göra om jag mådde psykiskt dåligt. Idrottsgymnasiet räddade mig på ett sätt: Genom att aktivera mig fysiskt på dagarna kunde jag släppa tankarna om det min pappa gjort. Men kväll efter kväll satt jag ensam på mitt rum och grät mig till söms. ALMEDALEN 2016
Om jag vetat då vad jag vet i dag hade jag agerat annorlunda. Jag hade sökt upp en vuxen jag haft förtroende för. Jag hade bett att få prata i enrum. Jag hade berättat om vad som hänt. Förhoppningsvis hade denne vuxne vetat hur man stöttar någon efter den ofattbara tragedi som utspelar sig efter att en älskad tagit sitt liv. Jag hade behövt höra att jag inte var ensam om mina tankar. Att det inte är farligt att vara ledsen. Att sorgen inte går över men att man kan lära sig leva med den. Som det var nu stängde jag vuxenvärlden ute. Jag behöll allt för mig själv och jag ljög. Frågade någon om min pappa sa jag att han dött av hjärtinfarkt. Det blev enklare så, tyckte jag. Men sorgen satt i själen och gick aldrig över. Och åren gick.
Vändningen kom när jag var med i SVT:s Mästarnas mästare och Tommy Söderström frågade mig om vad som egentligen hände under mina tonår, som på flera sätt var ganska stökiga. Under en kort sekund visste jag inte vad jag skulle svara. Men något fick mig att berätta öppet. Det var svårt. Känslosamt men samtidigt befriande. Allt jag dolt för så många under så lång tid försvann. Stenen i mitt bröst blev lättare.
Inget val att ta livet av sig
Jag kände att det inte fanns något att ljuga om. Och jag sa som det var: min pappa tog sitt liv. Det gjorde fruktansvärt ont att komma till insikt om hur han dött men det är ett faktum och inget jag ska skämmas över. Och i dag vet jag att fyra personer om dagen tar sitt liv. Och att andra drabbade förnekar vad som hänt, precis som jag gjorde. Men man ska inte behöva skämmas för att någon tagit sitt liv.
I dag vet jag att de flesta som tar sitt liv gör det som en konsekvens av depression eller annan psykisk ohälsa. När någons resurser att hantera alltför påfrestande omständigheter tar slut kan självmord tyckas vara en utväg.
En cancersjuk kan dö av cancer. På samma sätt kan det vara med depression. Ingen säger däremot att någon valde att dö av cancer. Men när någon tar sitt liv säger många att hen valde att begå självmord. Som om det var ett rationellt beslut.
Självmord är inte ett val utan en psykologisk olyckshändelse. Något som vi alla kan och har skyldighet att göra vad vi kan för att förhindra. Därför var det självklart för mig att tacka ja till att bli ambassadör för Suicide Zero, när de kontaktade mig. I dag berättar jag under mina föreläsningar om min pappas självmord. Många känner igen sig och hör av sig. Åtskilliga berättar sin historia för första gången.
Utbilda för att minska självmorden
Det jag önskar mig är ett samhälle där vi kan berätta hur vi mår såväl psykiskt som fysiskt. Det hör till livet att ibland vara ledsen eller känna sig deprimerad. Däremot kan vi behöva träna oss i att vara mer öppna. Av flera anledningar har många svårt för att erkänna när livet blir tufft. Speciellt vi män håller ofta hur vi mår för oss själva. Och cirka 70 procent av alla självmord begås av män.
Jag önskar också att politiker och rektorer kunde förstå att barn måste få chansen att träna sig i att känna igen varningstecken hos sig själva och hos varandra, och då veta hur de kan agera. Det finns nu ett skolprogram på fem timmar som heter YAM – Youth Aware of Mental Health, där elever med hjälp av en extern instruktör får lära sig vad man kan göra om man mår psykiskt dåligt. Studier visar att självmordsförsöken går ned med 50 procent för dem som genomgått utbildningen.
Och du som läser det här, när någon i din närhet går igenom en större livsförändring som arbetslöshet, konkurs, skilsmässa, dödsfall i familjen, fått en sjukdomsdiagnos eller liknande, knacka då på hos personen. Säg att du vet vad som hänt och fråga om ni kan ta en promenad och prata om det. Svårare än så behöver det inte vara för att bidra till att förebygga självmord.
Politikerna har stort ansvar
Är du en av dem som drabbats av att någon i din närhet tagit sitt liv? Berätta om det för dina närmaste. Var ärlig med att livet kan kännas som skit. Säg att du är ledsen och att det gör förbannat ont. För då kommer du sannolikt att mötas av förståelse och många kommer att vilja stötta dig. Ingen ska ensam behöva bära sorgen efter ett självmord.
Sist vill jag säga att politiker har ett stort ansvar för att förebygga självmord. Varje län och kommun måste ha en plan för hur självmorden ska minska. Delmål bör sättas som att självmorden och självmordsförsöken ska minska med 20 procent på fem år. Utvärdera årligen och lär av vad andra län och länder har gjort. På lite sikt kan arbetet leda till betydligt färre tragedier. För det jag upplevade när min pappa tog sitt liv ska ingen behöva uppleva. Barn ska inte behöva begrava sina föräldrar, syskon ska inte behöva ta farväl av varandra i förtid och inga föräldrar ska behöva begrava sina barn på grund av att de inte orkade leva längre.
Speciellt vi män håller ofta hur vi mår för oss själva och 70 procent av alla självmord begås också av män