Här levs det hästliv från morgon till kväll
En vecka med en egen häst. Så känns det för tjejerna som från morgon till kväll får ta hand om, gosa med och rida på en av hästarna på Ranchens ridläger.
Gnägg och frustningar letar sig ut genom de öppna dörrarna och fönsterluckorna. Solen glittrar i vattenpölarna på marken och i paddocken växer en hoppbana fram. Flickorna gick upp redan klockan sju imorse för att ta hand om hästarna innan de åt frukost. Nu är de redo för dagen och Piff, en av grupperna på ridlägret, är på väg ut ur stallet med sina hästar.
De är borstade och tränset är på, men i dag skippade de sadeln. Dagens uteritt går nämligen genom skogen till en sjö, där hästarna ska få plaska runt.
– Upp med huvudet nu Louisa, säger Elin Borg, som är en av ledarna på lägret.
Louisa Rossini sitter på Kurre, en grå skimmel som verkar vara mer intresserad av gräset vid skogskanten än att följa efter de andra.
– Han vill bara äta, säger hon och trycker in hälarna i sidan på Kurre för att få honom att gå framåt. Motvilligt lyfter Kurre på huvudet och fortsätter in i skogen. NÄR DEN TÄTNAR blir stigen mindre och hästarna lunkar fram på rad. Louisa har inte ridit så länge men känner sig säker på Kurre. På ridlägret har de fått prova både hoppning och dressyr, men det roligaste är uteritterna som de gör en gång om dagen.
– Vi travar lite och galopperar lite. Det är lite läskigt men man sitter mycket stadigare när man har sadel.
Det går uppför och nedför i skogen och flickorna glider runt lite på de nakna hästryggarna men har både tyglar och man att hålla sig i. Efter ett tag skymtar sjön genom träden, men för att komma dit måste de ta sig ner för en backe. Louisa blir ängslig och vågar inte rida ner för backen.
– Ska jag leda dig? Släpp tyglarna helt, håll i dig i manen och luta dig lite bakåt så går det bra, säger Elin och tar Kurres tyglar.
Det går brant neråt och på grund av regnet har den upptrampade leran blivit hal. Hästarna klättrar säkert ner men halkar till några gånger. De glider inte långt men det är tillräckligt för att Louisa ska sitta av och leda ner hästen i stället.
Väl nere vid vattnet råder delade meningar om det verkligen är badväder eller inte. Olivia Dyson och den fläckiga hästen Fabian kliver glatt i och får snabbt vatten till magen. Olivia håller upp fötterna men det är lönlöst. Vattnet sipprar in i skorna och snart har hon vatten till knäna.
Elsa Sonderegger har problem att få sin häst att gå djupare än till hovarna i vattnet. Han travar glatt på strandkanten men låter sig inte styras ner i vattnet. Elsa får låna Fabian, som gladeligen tar en till tur ut i det blå. Snart är de så djupt ute att han skulle kunna börja simma. Då gäller det för Elsa att snabbt sitta av och simma med bredvid honom. Men riktigt så djupt blir det inte, och med blöta ben vänder de i stället tillbaka mot stranden.
– Nu borde man haft crocs, mina skor är som svampar, de bara suger åt sig vatten. OLIVIA STRÄCKER UT ena benet så att vattnet ska rinna ut ur skon. Snart hör de nästa gäng komma ridande på stigen och det är dags att vända hem igen. När de kommer fram till den branta backen, som nu går uppför, gäller det att ge hästen långa tyglar och luta sig framåt.
Ebba Kempe rider på en av de större hästarna och glider bakåt på ryggen när de börjar klättra uppåt. Efter ett litet skutt över en rot glider hon över rumpan och står plötsligt på backen och skrattar.
Hon får leda hästen upp för backen och kan sitta upp igen på toppen. Nu lufsar de vidare genom skogen, tillbaka mot stallet och hagen. När de kommer fram är det mockning och stalltjänst som gäller, sedan väntar en eftermiddag på Liseberg. Men Elsa och Olivia ska inte följa med, de vill hellre stanna med hästarna.