Sara Arvidsson
Platsen kan skapa nya frågor mellan verket och miljön. Sara Arvidsson går på skulpturutställning på landet på Tjörn och i staden i Borås och hittar möten mellan skulptur och rum som uppmuntrar till äventyr.
”En upptrampad jordplätt, som jag först tolkar som ett misstag, gömmer ett nyproducerat vibrerande verk” om skulpturutställningar i Pilane och Borås.
Det är 10-årsjubileum för Skulptur i Pilane, och som tidigare år har de skulpturala objekten spridits ut över såväl ängar som klippor. Landskapet är bildskönt, konsten är monumental, utförd i massiva material, med undantag av Helena Mutanens trassliga rotsystem och svärtade hjärta i vaxad textil. Det är en välgjord utställning, men informationen kring verken uteblir och frågeställningar saknas. Det är en skulpturpark där verken håller sig inom ramarna och sällan går överstyr. Den skulpturala formen håller ställningarna, berättelserna kommer i andra hand.
Jaume Plensas Anna (2016) dominerar och har blivit en publikfavorit, i alla fall om man utgår från hur frekvent dokumentationerna av verket har delats på sociala medier. Skulpturen föreställer ett kvinnoansikte med slutna ögon. Till följd av det jättelika formatet och den iögonfallande placeringen, längst upp på ett berg, blir den ett tacksamt vandringsmål. Verket skulle kunna ha släppts där av en utomjordisk kraft eftersom det onekligen har något antikt över sig. Man kan tolka det som ett politiskt verk, eftersom Plensa spelar på ett totalitärt bildspråk men kombinerar det med ett porträtt på en kvinna med ett mjukt och introvert anlete.
Anna är anslående, men påverkar mig ändå inte i samma grad som William Tuckers Chinese Horse (2016). Detta är utställningens i särklass fulsnyggaste och svårtillgängligaste skulptur och den är dessutom lätt att missa: den knöliga ärgade bronsen kamoufleras nästan av det omgärdande stenlandskapet och gräset samtidigt som den titulerade hästen knappast går att urskilja. Den är vacker på ett avigt vis, en kvalitet jag skulle vilja se mer av i Pilanes annars så svulstiga verksrepertoar.
PÅ DEN ALLRA högst belägna utsiktsplatsen står Maria Miesenbergers glänsande Human Ostrich (2016) på alla fyra. Figurens huvud har stuckits ner i marken, allt vi ser är en rörliknande lång hals och
en krökt kropp. Som vanligt leker Miesenberg med frånvaron – det dolda. I detta fall blir det väldigt lyckat och skulpturens placering ter sig ironisk, eftersom den obstinat vägrar betrakta vyn som förväntas bejublas häruppifrån. I detta fall bidrar läget med en djupare innebörd; det är inte bara en instans där verket har ställts för att synas tydligt och se spektakulärt ut. SKULPTURBIENNALEN I BORÅS, som i år har kuraterats av Linda Wallenberg, skiljer sig avsevärt från de förhållandevis traditionella installationerna som ryms i Pilane. Platserna, där skulpturerna har placerats, är livliga och oberäkneliga. Här är det inte frågan om en museal utställning som flyttats ut i en naturidyll, utan snarare ett intimt och outsägligt stadsrum där nya frågor mellan verken och miljön kontinuerligt dryftas. Stadens socioekonomiska struktur och industriella historia – och dessas växelvisa förändring – skälver hela tiden under ytan.
Det är smått fenomenalt, inte minst på den övergivna industritomten vid Nedre Norrby som uppmuntrar till äventyr. Skräp och ogräs omsluter skulpturerna som i vissa fall bara ser ut att ha dumpats här.
En upptrampad jordplätt, som jag först tolkar som ett misstag, gömmer ett nyproducerat vibrerande verk av Lisa Gideonsson och Gustaf Londré. Jag ställer mig där en stund och låter den sekundvisa pulsen som styrs via en signal tränga upp genom skosulorna. Vad är tid – kommer den inifrån eller utifrån? Det är en abstrakt fråga som får fritt utlopp i detta mystiska verk.
Matthias van Arkels Sarkofag L (2016) av industriellt silikongummi ser ut som något som skulle kunna ha hittats på en soptipp. De kulörta slamsorna, som pressats samman runt en kistliknande låda, erinrar om gamla kläder och således även om Borås textilindustriella bakgrund. Uppallad mot en grönskande björk blir den både vemodig och läcker. BORTTAPPADE VERKAR Jude Tallichets bronsplånböcker vara, vilka återfinns i flera skyltfönster, liksom hennes gjutna klädesplagg som ligger slängda vid en bryggkant. Antingen skulle de kunna vittna om ett rendezvous i vattenbrynet eller något mer bedrövligt. Det är identitetsmarkörer; döda ting som kan vara livsavgörande och tros säga något om individerna de tillhör. I BOSTADSKVARTERET NORRBY tronar Sirous Namazis vitmålade villastaket i en kvadrat som kan liknas vid skikten i en rysk docka: innanför varje staket ryms ett snävare staket. I amerikanska spelfilmer brukar staketet stå för höjden av lycka. Att ställa det strax bredvid ett hyreshus skapar ett bisarrt möte. Segregationens väsen dechiffreras, både i mikro- och makroformat, och hela konstruktionen verkar så banal, så småsint. Namazis skulptur är intrikat, och i likhet med många av biennalens övriga verk vinner den på att placeras i en miljö där den tillåts bråka och vara något mer än bara ett vördnadsfullt objekt för begrundan.
Den övergivna industritomten vid Nedre Norrby uppmuntrar till äventyr. Skräp och ogräs omsluter skulpturerna som i vissa fall bara ser ut att ha dumpats här.