Gershwin i natten

Under kvällen äter vi en superb torsk och talar länge om vår barndom. Det är nästan allt vi hinner med. Men mycket i livet hänger förstås ihop med de där tidiga åren.

Så går vi ut till Tångudden för att ta 86:an. Det är en sådan sommarnatt som aldrig riktigt landar, den svävar. Vi står där och svävar med. I NORDVÄST ÄR himlen blodfärgad, just där solen har gått ner och där rester av ljuset finns kvar mellan ett par stammar. Det hela liknar väl inte precis fradgan i ett ölglas, men vi hittar inte någon bättre bild.

Bussen kommer inte. Skärmen som räknar minuter inne i kuren bläddrar och byter siffror gång på gång, de går blixtsnabbt från 0 till 59. Vi får god tid på oss att betrakta det där nattljuset.

Då hör vi två män tala om musik en bit bort. En av dem är skallig och gladlynt. Gång på gång sjunger han första versen i Gershwins vaggvisa: Summertime and the livin´ is easy. Han vill förmodligen förklara något eller har bara fastnat på något vis med foten klaveret och kommer inte loss. Han tar om de där orden och tonerna ideligen. TILL SLUT KAN vi inte bärga oss längre, det är väl också vinet till torsken som tar ut sin rätt, och klämmer i med fortsättningen: fish are jumpin´ and the cotton is high. Den kale snurrar runt. Där satt den, säger han. Och så inleder han, utan övergång, en oväntad föreläsning:

– När jag spelar gitarr har jag händer och strängar mellan mig och musiken. Men den som sjunger är ensam, han eller hon står inne bland tonerna.

Vi nickar och väntar på fortsättningen och den kommer.

– Jag är en hyfsad munspelare och där blåser man ju fram musiken. Den kommer genom munnen men inte som ord. Då är man till hälften inne i musiken. Man sjunger inte men man andas fram den. – TOMMY KÖRBERG, säger vi och byter sadel lite. Han sjunger Summertime bättre än någon annan.

– Körberg, utropar munspelaren. Den mannen har det alldeles för lätt för sig. Något kan gå förlorat när man är så begåvad. Och han förstör för andra.

– Körberg sjunger den där vaggvisan i ciss-moll, lägger vi till.

– Å fy fan, säger munspelaren. Det var väl det jag trodde.

Sedan kommer faktiskt bussen.