Lyhört spel i krigsdrama
Film: Danske krigsveteranen Thomas får hjälp att komma tillbaka till livet.
WALK WITH ME Regi: Lisa Ohlin Med: Mikkel Boe Følsgaard, Cecilie Lassen, Karin-Lise Mynster, m fl Sverige/Danmark, 2016 (105 min)
Helmland 2009. Kameran följer en grupp danska soldater i camouflagekläder, minröjare med uppsluppen jargong som slänger käft med ett par afghanska pojkar. Plötsligt smäller det. Thomas som trampat på minan fraktas hem i spillror och räddas mirakulöst till liv. Luddigt tal och suddiga bilder i sjukhusmiljö får långsamt mer skärpa. Han tittar på benstumparna, sin lemlästade kropp, och gråter bittert. Vägrar acceptera det som skett, blir tvär och otrevlig mot samtliga nära och kära, öppet rasistisk i sin soldatmotivation och har bara en sak i huvudet: att snarast möjligt ta sig tillbaka till Afghanistan.
RUNT OMKRING HONOM finns mamman, som haft svårt att acceptera sonens yrkesval, och flickvännen som snart inte längre orkar hantera den självupptagne, aggressive machoman olyckan förvandlat honom till. Bäste vännen Jimmy, även han soldat, försöker finnas där som stöd men knuffas bort även han.
Rehabiliteringen går för långsamt för den otålige Thomas som svär och bråkar med läkare och alla i närheten i sjukhusets rehabiliteringssal.
Det är där de möts; Thomas och Sofie. Hon är till vardags hårdtränande dansare och repeterar inför premiären av Carmen. Men varje ledig stund tillbringar hon med sin älskade, svårt cancersjuka, faster.
Långsamt växer tillit fram mellan Thomas och Sofie, som med en ängels tålamod och smått okonventionella metoder börjar träna hans bäckenbotten så att han ska kunna gå igen – om än med benproteser.
LIKHETERNA MELLAN de båda fysiskt hårt drillade huvudpersonerna betonas, och filmens behållning blir det lyhörda spelet dem mellan. Lisa Ohlin imponerar i vanlig ordning som personinstruktör och filmen – vars originaltitel är ”De ståndaktiga”– har en djupare klangbotten av livsbesvikelser, identitetsförlust och konst som läkande kraft.
Samtidigt övertygar aldrig attraktionen mellan den prima ballerinan och den argsinte soldaten, därtill är den alltför ytligt och schematiskt gestaltad.
Lisa Ohlin har inför filmen låtit sig inspireras av verkliga händelser. Många unga soldater hann skickas hem från fronten skadade och uträknade under Danmarks militära närvaro i Afghanistan 2002–2013. En del av dessa soldater fick träna med frivilliga dansare från den kungliga danska baletten, för att bearbeta krigstrauman och komma i bättre fysisk form. Även i verkligheten växte väntad gemenskap fram mellan scenkonstnärerna och de forna soldaterna.
DEN I SÄRKLASS starkaste film jag sett om dansk militär närvaro i Afghanistan är och förblir ändå Janus Metz dokumentär Armadillo. Tillsammans med filmfotografen Lars Skree tillbringade regissören ett halvår vid fronten. Filmarna riskerade sina liv. Berättelsen de kom hem med lämnar ingen oberörd och filmen, som vann pris i Cannes 2010, väckte enorm debatt om unga danska soldaters bevekelsegrunder och psykiska hälsa.
När temat nu än en gång är i fokus, är det värt att notera att Lars Skree är tillbaka bakom kameran. Det är han som ansvarar för de närgångna, känslostarka bilderna. Och vem kunde ha gjort det bättre?