ARV MÅSTE ALLTID HANTERAS
En vandring på en begravningsplats i Ukraina väcker tankar om relationen mellan kulturarv och nationalism.
Uppe på kullen ligger ett par gravstenar omkullvälta och placerade i en cirkel. I mitten har någon eldat tidningar och kvistar. Ölburkar och chipspåsar ligger kringströdda. Jag befinner mig på den plats som under trehundra år var den ukrainska staden Rivnes judiska begravningsplats. Det finns ingen skylt som förklarar vad som en gång fanns här. Går man in på Google maps står det ”allmän park”.
Spåren av hebreisk skrift, snidade lejon och utsträckta händer går knappt att skönja på de få kvarvarande och vräkta stenarna. Innan jag lämnar begravningsplatsen läser jag, mitt bland skräp och spritflaskor, Kadish, begravningsbönen för de släktingar som är begravda under jordhögarna.
Tyskarna var för upptagna med att mörda stadens befolkning under andra världskriget för att hinna utplåna de fysiska bevisen efter judarna. Den saken ombesörjde kommunisterna. Efter kriget, när Rivne tillhörde den ukrainska delrepubliken i Sovjetunionen, användes gravstenarna som byggmaterial.
När kommunhuset, som ligger nedanför kullen uppfördes, skyfflades den utgrävda jorden från bygget upp över gravarna. Det regionala arkivet, som ligger ett stenkast från begravningsplatsen, har gjort sitt för att mörka stadens förflutna. För utomstående finns få dokument tillgängliga som visar att en majoritet av stadens befolkning var judisk och polsk före kriget.
I TURISTGUIDERNA FINNS inte en stavelse om stadens egentliga ursprung. Det är nätta och tillrättalagda pamfletter. Trots att ukrainare bara utgjorde en bråkdel av stadens befolkning innan kriget tycks historieskrivningen börja först år 1945. År noll.
Om nazisterna, med hjälp av lokalbefolkningen såg till att mörda alla stadens judar, så har kommunisterna efter kriget gjort allt de kunnat för att utplåna spåren från det förgångna. Av stadens många synagogor finns inte många rester. Den minimala judiska församlingen försöker förgäves att få tillbaka byggnaden i vilken den stora synagogan fanns innan kriget.
Ukrainarna är ett stolt folk under enorm press. Inget land i Europa har haft en så kraftig befolkningsminskning i modern tid. Emigration, alkoholism, fattigdom. Allt har bidragit till att åderlåta landet på dess befolkning. Nu befinner sig Ukraina i ett lågintensivt krig med ryskfinansierade separatister. Det är inte så konstigt att man sluter sig samman, understryker den gemensamma historien. Filtrerar bort alla tecken på att man en gång delade det här landet med en rad andra nationaliteter.
ATT ÖSTEUROPA STÅR på blodig jord är bekant för de som kan sin 1900-talshistoria. Men inte nog med det. Det moderna Östeuropeiska nationella projektet bygger till stor del på att aktivt och målmedvetet censurera och omforma det förflutna. Under århundraden i det Habsburgska kejsardömet, Polen och Tsarryssland levde ukrainare, polacker, judar, tyskar, tjecker, romer och ungrare. Sida vid sida i en spänd men fungerande kompromiss.
Den tiden är över. Två världskrig senare och femtio år av medveten etnisk rensning, signerad kommunisterna, är Östeuropa en samling etniskt homogena stater. Vad som återstår är att utplåna de sista tecknen på att det en gång såg annorlunda ut. Den processen pågår för fullt.
LIKSOM ETT FÖRNEKANDE av kulturarvet kan tjäna de som hatar nationalismen, kan det vara ett redskap för de mest intensivt troende nationalisterna.
I Sverige räds man att svensk historia inte i tillräckligt stor utsträckning avspeglar nutidens multikulturella nation. I Ukraina är man rädd att historien inte bekräftar den nutida homogena ukrainska nationens självbild. I båda fallen är kulturarvet ett politiskt vapen. I båda fallen är det förflutna ett hot mot ett nutida politiskt projekt.
Hur man förhåller sig till en plats kulturella och historiska arv säger också en del om vilken väg man väljer för framtiden. Att göra våld på det förflutna är att göra de levande historielösa, oavsett om de har etniska eller kulturella band till platsens tidigare invånare. Den lärdomen är giltig oavsett om man befinner sig i Ukraina eller Sverige.