När underhållning blir undervisning
Regissören Gary Ross första långfilm sedan Hunger Games är just det: en lång film. Och det känns. Under första halvan av 140-minuterseposet verkar det dock som om han har lyckats tygla besten.
Den i grunden sanna berättelsen om desertören Newton Knight, som startar ett uppror mot sydstaterna under pågående inbördeskrig och bildar ett rövarband där svarta och vita lever tillsammans i harmoni, suger tag med sin sympatiska Dansar med vargar-tematik och det vackert blektvättade fotot. Att Matthew McConaughey i farten får hålla några otidsenliga tal som ekar av John Lennon och nutidens Black lives matter-rörelse är ursäktat; det är trots allt inte första gången nordamerikanska filmskapare putsar på nationens hjältar.
MINDRE LÄTT ATT
bortse från blir filmens blandform, med dokumentära fotografier och korta textsammanfattningar av krigets händelseförlopp inlemmade på varjehanda platser. Ross har också drämt in en parallell berättelse som utspelar sig 85 år senare, på 1940-talet, då ett av Knights barnbarn hamnat i rättsbryderier på grund av sin delvis svarta härkomst. Inslag som med våld rycker loss en från illusionen och får den länge uthärdliga Free state of Jones att framstå som en specialbeställning av USA:s skolväsende.
KANSKE VAR
regissören rädd att vi inte skulle förstå budskapet om det inte bokstaverades med Fem myror är fler än fyra elefanter-tydlighet. Hur fallet än är drar de konstnärliga valen ner FSOJ mot slutet och gör den för spretig, för långsam och för torr, vilket är synd på en så lovvärd ansats.