Så länge M duckar kommer SD att dominera
Sverigedemokraternas parlamentariska styrka tvingar allianspartierna att kasta sig ut i det okända.
Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé är en ”typisk lort”, lät Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson meddela i sitt sommartal i helgen. M-ledaren Anna Kinberg Batra svarade med att ta fram Fredrik Reinfeldts gamla arsenal och beskrev SD som rasistiskt (SVT Agenda 28/8).
Problemet är att Kinberg Batra inte kommer undan Åkesson. Innerst inne vet alla allianspolitiker att en borgerlig regering efter 2018 kommer att behöva SD-stöd i riksdagen. DET ÄR LÄTT
att förstå varför det smälls i dörrar gentemot SD. Partiets historia är långt ifrån aptitlig och fram tills för ett år sedan företrädde övriga partier en fundamentalt annan syn på migrationen.
Att samtliga partier, med undantag för C och V, i dag förespråkar en migrationspolitik som Jimmie Åkesson för ett drygt år sedan inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig skulle bli verklighet, har dock undanröjt det stora sakpolitiska hindret för att regera med stöd av SD.
En invändning mot detta är givetvis SD:s ideologiska rötter i vit-makt-rörelsen. Det är dock relevant att dra sig till minnes hur Sveriges förra pariaparti hanterades. Kommunisterna i det som i dag är Vänsterpartiet, uppbackade av en stormakt med globala ideologiska och militära ambitioner, var under lång tid ett påtagligt hot mot den svenska demokratin.
Samtidigt som Socialdemokraterna var de första att erkänna detta hot, tog man utan att tveka emot kommunisternas stöd för att kunna säkra sitt maktinnehav. För röster i riksdagsvoteringar luktar inte. DEN AVGÖRANDE FRÅGAN
när man som potentiellt regeringsparti tar ställning till stöd från ett pariaparti är var gränsen går. För S var det glasklart att kommunisterna inte fick ha inflytande över Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. I relationen till SD är det lika självklart att försvara den liberala demokratins kärna. Fri- och rättigheter, minoritetsskydd, pressens och domstolarnas oberoende, är områden där det är omöjligt att kompromissa.
I politikens alla vardagsfrågor, som skatter, betyg och valfrihet i välfärden, finns det däremot ingen anledning att göra skillnad mellan partiers röster. ALTERNATIVET TILL ATT
Alliansen skaffar sig en relation till SD, liknande den S hade till kommunisterna, är någon form av blocköverskridande samarbete. Det fungerar bra i flera kommuner, men är kringgärdat av osäkerhet på nationell nivå. Inte minst gäller det att komma ihåg att C och L i dag står till höger om M i frågor som rör skatter och arbetsmarknaden, vilket gör de gamla tankarna på en mittenregering svårförverkligade.
Sverigedemokraternas parlamentariska styrka tvingar allianspartierna att kasta sig ut i det okända. Så länge de inte på ett moget sätt klarar av att hantera existensen av SD, kommer Jimmie Åkesson att vara svensk politiks huvudperson.