Lindrigt sjuka har inte på akuten att göra
Krisen på akuten. Allt för många söker vård på akuten utan att ha skäl till det. Budskapet måste nå ut: akutmottagningen är till för akut svårt sjuka människor.
För att inte landets akutmottagningar ska kollapsa under patienttrycket måste vi få en omfördelning av patienterna. I dag söker allt för många med lindriga besvär akut vård och resurser har under lång tid förts över från vården av kroniskt sjuka patienter till den akuta vården. Det är orimligt och ohållbart, skriver läkaren Eric Bertholds.
Med anledning av ökande patientflöden på akutmottagningen säger min verksamhetschef, i en intervju den 25 augusti, att en stor del av de akut vårdsökande har lindriga krämpor som skulle kunna hanteras av primärvården, samtidigt som han inte vill klandra någon enskild som åker till akuten för att få hjälp.
Den enskilde bör inte klandras men måste acceptera längre väntetider för lindriga åkommor. De flesta människor torde acceptera någon dags extra väntan för att få ett hudutslag bedömt om man vet att det innebär att ens gamla multisjuka mor inte behöver vänta 1,5 år innan hon får träffa läkare eller att en cancerutredning inte drar ut på tiden.
Resurserna är inte obegränsade
Jag har full förståelse för att den som nattetid insjuknar med till exempel trängningar och sveda vid vattenkastning inte vill vänta till dagen efter för att få antibiotika mot urinvägsinfektionen utan få tabletterna omgående för snabb symptomlindring. Det hade också jag velat om resurserna hade varit obegränsade, men sjukvårdens möjligheter och befolkningens behov ökar snabbare än den ekonomiska tillväxten och vi måste därför prioritera. Redan 2002 visade Per Rosén i en avhandling
(Attitudes to Prioritisation in Health Services) att befolkningen saknar insikt om den växande klyftan mellan sjukvårdens möjligheter och de resurser samhället kan fördela till sjukvård. Fyra av fem medborgare ansåg att bästa möjliga vård alltid bör erbjudas, oberoende av kostnad. Detta i motsats till vad sjukvårdspolitiker och läkare ansåg enligt samma undersökning.
Måste våga
Läkarkåren och sjukvårdspolitiker måste våga dryfta dessa frågor med allmänheten så att vi kan få fram öppna prioriteringar, därför detta debattinlägg. Jag har arbetat på Skaraborgs Sjukhus sedan 1981 och under de två senaste årtiondena erfarit hur löften om ökad tillgänglighet resulterat i en resursöverföring från vården av kroniskt sjuka patienter till akut omhändertagande av människor med mindre allvarliga åkommor.
Detta har skett inte bara på sjukhuset utan även i primärvården: Eftersom distriktsläkarna för att överleva ekonomiskt är tvungna att hålla vårdgarantierna (exempelvis besök inom sju dagar oavsett orsak) hinner de inte följa bland andra äldre multisjuka patienter vars planerade återbesök förskjuts eftersom den förseningen inte påverkar vårdgarantin.
Akutmottagningen på ett sjukhus är avsedd och utrustad för omhändertagande av akuta, livshotande, eller på annat sätt allvarliga sjukdomstillstånd. Ett flertal av de ärenden som handläggs jourtid på sjukhusens akutmottagningar utgörs dock av åkommor som inte kräver dess resurser. Många är dessutom inte i medicinskt motiverat behov av bedömning mitt i natten.
Remisstvång till akuten
Jag vill, i likhet med regeringens särskilde utredare, föreslå införande av remisstvång för besök till akutmottagningen för alla utom de svårt påverkade eller med symptom tydande på sjukdomar där urakut behandling har betydelse för prognosen till exempel hjärtinfarkt och stroke. Det förutsätter, efter alla år med tillgänglighetslöften, att beslutsfattarna vågar tänka om. Vi måste också få med oss allmänheten.
Och primärvården. Den är redan överbelastad, Sverige har för få distriktsläkare som dessutom också är tvungna att prioritera tillgänglighet före medicinskt behov.
I väntan på en långsiktig lösning av dessa problem kunde vi använda remisstvång för att förbättra vården för de svårast sjuka patienterna. På en akutmottagning av vår storlek med uppskattningsvis 20–40 ”primärvårdsfall” per dygn i ett upptagningsområde med cirka 20 vårdcentraler skulle det innebära 1–2 extra besök per vårdcentral och dygn. De flesta av dessa patienter skulle hanteras hos distriktsläkaren och slippa åka till en akutmottagning skapad för att ta hand om helt andra patientkategorier.
Men först måste politikerna sluta utfärda orealistiska vårdgarantier och allmänheten acceptera att omedelbar vård inte alltid kan erbjudas.
Den enskilde bör inte klandras men måste acceptera längre väntetider för lindriga åkommor