Diktators fall öppnar för maktkamp

UZBEKISTAN Oron är stor för att Uzbekistans president Islam Karimovs sjukdom eller bortgång ska utlösa en maktkamp med våldsamma konvulsioner i landet och i den centralasiatiska regionen.

Medan vanligtvis välunderrättade nyhetstjänsten Ferghana skriver att Karimov dog i söndags klockan 15.35 efter sin hjärnblödning, rapporterar ryska nyhetsbyrån Ria Novosti att hans tillstånd är stabilt. Regeringen och Karimovs ena dotter har dock bekräftat att han vårdas på sjukhus. I VILKET FALL som helst är diskussionen nu igång om vem som kan efterträda landets starke man och vad det betyder för Uzbekistan och omvärlden.

Karimov har i 25 år gått balansgång mellan Kina, Ryssland och USA, liksom mellan hemlandets klaner. Allt motstånd i Uzbekistan har krossats och staten blivit en av världens allra mest repressiva. Många lär inte sakna Karimov, men oron är stor för en våldsam utveckling.

– Karimov har skapat en djupt auktoritär och alltmer korrupt stat som är i ett mycket svårt ekonomiskt läge. Karimovs förmåga att balansera klanernas makt, och hans tyngd ända från Sovjettiden, har kunnat upprätthålla status quo under en lång tid. Men situationen kan inte fortsätta. Även om vi inte ser några tecken på våld just nu finns det en tickande bomb i själva systemet, säger Steve Swerdlow, Central asien utredare vid människorättsorganisation en Human Rights Watch.

–Ensak som gör situationen farlig är bristen på någon forma v opposition, på intresseorganisationer, fria medier eller någon offentlig arena där man kan ha en meningsfull diskussion om landets framtid, säger Swerdlow. UTÖVER EN MAKTKAMP mellan klaner, finns en risk att nästan dagliga gränsincidenter med Tadzjikistan och Kirgizistan ska urarta.

Om Karimov inte kan styra landet ska senatens talman träda in i tre månader, men det ses inte som en långsiktig lösning. I stället nämns tre andra personer som tänkbara tronarvingar – premiärminister Sjavkat Mirzijajev, finansminister Rustam Azimov och chefen för den brutala säkerhetstjänsten SNB, Rustam Inojatov, som starkt kontrollerar invånarna.

Med sådana kandidater finns inget hopp om ett friare samhälle – om inte västvärlden insisterar på demokratiska reformer, anser Swerdlow.