Rapport från stora husvisningshelgen
Det var husvisning i Göteborgstrakten.
Det gick till så som husvisningar numera alltid går till. Vi börjar lära oss rutinerna.
Det var ett anspråkslöst hus, byggt i ett plan, med en liten källare. Det saknade trädgård. Det fanns radon i en vägg. Det hade
vissa upprustningsbehov. Vid ena långsidan gränsade tomten till en ravin.
MEN TILL SKILLNAD från andra hus som vi tittat på delade detta hus inte garageuppfart med ett K-Rauta-varuhus. Inte heller låg det tjugo meter från en järnvägsövergång. Inte heller hyste det i utkanten av trädgården en busskur där tre män (ej fastighetsägare) förfriskade sig med exportöl tillsammans med en schäferhund.
Eftersom det lilla huset dessutom låg på pendlingsavstånd från Göteborg var utropspriset blott obetydligt lägre än Gambias statsskuld.
FEMTIO (50!) FAMILJER hade anmält sig till visningen.
Vi kom i god tid. Vi hade alla fyra tittat på de vackert ljussatta fotografierna i mäklarprospektet och läst de ciselererade formuleringarna (Robust hobbyrum med potential, Tidlös kökslösning).
FYNDCHANS.
Min sjuåriga blondin och hennes lillebror hade i andanom redan flyttat in. Ett källarrum skulle bli målarateljé.
– Ska man säga till någon om man tycker att huset är fint? frågade storasystern.
– Ja, sade jag, det kan du säga till mäklaren. Då blir mäklaren glad.
NÄR VI KOM in i huset pekade jag ut mäklaren för henne. Denne var en munter och knubbig man med röda glasögonbågar. Han hade fattat posto framför den öppna spisen (Stämning i vintermörkret).
Vi – det vill säga cirka 200 göteborgare som inte kände varandra – gick runt och betraktade de glasfat med citroner och rottingfåtöljer med vita kuddar som mäklarfirmor placerar i alla västsvenska hus som bjuds ut till försäljning.
(En göteborgsk mäklarfirma medför förresten i sin ambulerande kollektion en inramad teckning
av GP-tecknaren Ulf Sveningson, föreställande Malö fyr, som alltid hängs upp i hallen.)
PÅ VISNINGEN I det lilla huset – ett klart tecken på att det var allvar – iakttogs också många svärfäder.
Även dem tyckte jag att jag kände igen, trots att ingen av dem var min.
Ty svärfäder medförs, enligt praxis, vid sista visningen före budgivning. Svärfäderna medför i sin tur tumstock och anteckningsbok och ibland något gult digitalt mätinstrument. De fäller ner stegar till krypvindar, mäter avstånd mellan dörr och tak, hummar och teaterviskar (”ser man på ...”) , provspolar vatten över en golvbrunn i källaren, vinklar in huvudet i garderober och begrundar under ödesmättad tystnad garderobstaket inifrån.
En gång vid en visning på Hisingen har jag sett en svärfar som med en klubba hackade mellan
tegelstenarna, så att murbruket regnade, och suckade: – Som jag trodde. De har försökt byta fogarna själva ...
I DETTA COCKTAILPARTY (utan cocktail) med hundratals främmande människor försvann den sjuåriga storasystern.
Efter en stund kom hon uppför källartrappan, forsande, högröd, som en naturkraft.
– Pappa, vi måste ha det här huset! – Varför det? sade jag. – Det finns världens gulligaste groda i källaren!
Jag såg sedan hur hon bröt sig väg genom trängseln, hur ett slags vågrörelse drog genom folkhavet, och hon sprang fram till mäklaren med de röda glasögonen och skrek att hon älskade detta hus eftersom det fanns grodor i källaren.
Mäklarens ansiktsuttryck var obetalbart (troligen det enda obetalbara i huset). EFTERÅT – NÄR vi satt i bilen – var hon nöjd.
Hon brukar annars klaga över att de vuxna inte visar tillräcklig entusiasm för hennes projekt.
Men den här gången hade ett halvdussin främmande pappor – och, gissar jag, ett par svärfäder – fullständigt förstått källargrodornas
betydelse. Ytterligare några vuxna hade senare kommit fram till henne och bett henne peka ut grodan.
– Jättemånga ville se den, sade hon belåtet.
NÄR VI NÄSTAN hade hunnit hem till den gamla förkättrade lägenheten i Majorna fick jag en syl i vädret och antydde att vi kanske trots allt inte skulle lägga något bud på detta hus. Hon svarade lillgammalt att hon förstod att ett hus med grodor naturligtvis bleve alltför dyrt.
Men hon har alltså nu krävt att grodor ska ingå i det ännu obesedda hus som vi förhoppningsvis kommer att köpa för pengar som vi förhoppningsvis kommer att få låna. Jag har lovat att ordna grodor, på något sätt.
Där står saken.