”Det är oroande att en verkningslös lag ses som ett så stort framsteg.”

FRUSTRATIONEN ÖVER ATT få våldtäktsanmälningar leder till fällande domar är stor. Med all rätt. Om lagöverträdelser inte får konsekvenser är lagen inte mycket värd.

Men nu är ny lagstiftning på väg som kommer att leda till att fler offer för sexuella övergrepp kommer att få upprättelse. Det är åtminstone så det har låtit i debatten om den samtyckeslagstiftning som väntas föreslås av regeringens utredare nu i oktober. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Resultatet av en sådan lagstiftning skulle troligen inte bli fler fällande domar. Det är inte i den befintliga lagstiftningen som problemet ligger, utan i brottets karaktär; oftast finns inga vittnen och inga bevis. Ord står då mot ord. Detta kommer inte förändras av en samtyckeslagstiftning.

EN FELAKTIG UPPFATTNING är att en sådan lag skulle flytta fokus från offret till förövaren. Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Yasmine Larsson skrev tidigare i år att: “Genom ett samtyckeskrav läggs bevisbördan vid en rättegång på förövaren, som då måste bevisa att ett samtycke har skett, att de inblandade har sagt ja till sex.” (Sydsvenskan 22/7)

Men i en rättsstat gäller devisen “oskyldig tills motsatsen bevisas”. Det kommer inte att ändras, även i fortsättningen kommer det vara åklagarens uppgift att bevisa skuld.

En vanlig invändning är att samtyckeslagstiftning skulle fungera “normerande” och leda till att färre sexuella övergrepp begås. Ofta jämför man med barnaga och menar att det slutade vara socialt accepterat efter att det blev olagligt. Men jämförelsen har stora brister. Dels är kausaliteten ifrågasatt, dels är det redan olagligt att förgripa sig sexuellt på någon, till skillnad från barnaga som innan det blev olagligt var – hör och häpna – lagligt. Det går inte att dra slutsatsen att en förändrad teknikalitet i en redan existerande lag skulle få samma normerande effekt som en helt ny lag.

OM DET FAKTISKT vore så att en samtyckeslagstiftning skulle leda till färre sexuella övergrepp skulle det finnas en poäng med den, även om den inte skulle ha påverkan på antalet fällande domar. Men nu finns det inget som talar för att så skulle vara fallet. Därför är det oroande att en verkningslös lag ses som ett så stort framsteg.

Symbolpolitik av detta slag är destruktiv. När nya lagar implementeras trots att man på förhand kan se att de kommer att vara verkningslösa riskerar det att leda till att människor känner sig förda bakom ljuset. Det är så förtroendet för rättsstaten urholkas.