Ulrika Knutson
Det var inte mejlen som knäckte brevskrivandet, nej det var telefonen, redan den gamla varianten, av bakelit, skriver Ulrika Knutson och ser tillbaka på brevskrivandets historia som bland annat innehåller världens mest berömda kärleksbrev.
”Det var inte mejlen som knäckte brevskrivandet, nej det var telefonen, redan den gamla varianten, av bakelit”
Vem uppfann romankonsten? Sannolikt en brevskrivare från Mesopotamien. Kanske hette han Gimil Marduk. Det var i alla fall i tvåflodslandet alltsammans började. En bokhållare i Babylon hade då redan uppfunnit skrivkonsten, som stöd för minnet när han räknade oxar och sädeskärvar. Men vår private brevskrivare tog skrivandet vidare. Troligen just när han skrev
BREVENS BETYDELSE Del 1 av 2
ett kärleksbrev, för minst fyra tusen år sedan:
”Jag begav mig till Babel, och då jag inte träffade dig där blev jag mycket bekymrad. Låt mig äntligen veta när du kommer så jag kan bli glad. Kom i månaden ArachSamnu. Måtte du för min skull leva länge”.
Den danske litteraturvetaren Johannes Chr Jörgensen citerar Gimils brev i sin bok Om breve. Han inskärper att ett brev sällan har varit en affär mellan bara två parter.
Ända in på nittonhundratalet var de flesta brev menade att läsas av många, att sparas och läsas igen.
REDAN FRÅN BÖRJAN handlade det både om nyheter och underhållning, fakta och fantasi. Hemligheter annonserades ordentligt. Om brevets innehåll bara gällde mottagaren, eller om ämnet var för känsligt skrev man alltid OBS! Bränn mina brev! utanpå kuvertbunten. Som tur var lydde inte alltid adressaten, eller de efterlevande. Brev borde aldrig brännas.
Tänk så tacksamma vi måste vara mot Max Brod, Kafkas kompis. Max hade lovat att bränna allt: manuskript, dagböcker och brev. Men han ljög och höll fingrarna i kors bakom ryggen.
Nog blir författare sura ibland, när deras brev är ute och valsar. Minns hur Ulf Lundell morrade när Karolina Ramqvist lät publicera ett brev där Lundell tappat humöret. Han fick rätt i domstol också. Hans överreaktion hade ”verkshöjd”, minsann, vilket inte kan sägas om alla som brusat upp.
DET ÄR NÅGOT visst med brev. Det tyckte man redan under antiken. Romarna var noga med formerna, också på brev. Det gavs ut brevskolor, som nästan alltid använde Marcus Tullius Cicero (106–143 f Kr) som föredöme. Cicero var politiker och berömd talare. Men framförallt skrev han brev. 800 brev om stort och smått. Mätt på ära skrev han: ”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet.” Och: ”Det är dumt att slita sitt hår i förtvivlan, som om skallighet skulle göra sorgen mindre”.
Men Caesar blev rasande på den vitsige Cicero och dömde honom till döden. Hans händer och tunga spikades upp på Forum i Rom. Politik är inget att leka med.
VÄRLDENS MEST BERÖMDA kärleksbrev skrevs i Frankrike på elvahundratalet. De utväxlades mellan en munk och en nunna, Abelard och Heloïse. När de skriver sina vackraste brev har deras förhållande sett sina bästa dagar, för då sitter de inburade i var sitt kloster, åtskilda av en ond värld. Abelard hade nog sin fåfänga att tacka också. Han var en progressiv filosof med stora ambitioner. Bland annat hade han utmanat Bernhard av Clairvaux. Men det var kättjan som fick honom på fall. Han blev förälskad i sin unga elev, den skärpta Heloïse. Hon blev gravid, och födde en son i lönn. Abelard erbjöd henne äktenskap, men lyckades reta upp hennes förmyndare så till den grad, att denne lejde två skurkar som bröt sig in hos Abelard och kastrerade honom.
När de väl satt på varsin cell skrev de underbara brev till varandra, särskilt Heloïse, som var den modiga av de två:
”Gud är mitt vittne”, skrev hon ”att om Augustus, härskare över hela världen, skulle ära mig med giftermål och ge mig hela värl-
Ända in på nittonhundratalet var de flesta brev menade att läsas av många, att sparas och läsas igen.
Enligt myten gav Werther upphov till en självmordsepidemi. Det är inte sant, men han gav i alla fall upphov till en romanepidemi.
den, så vore det ljuvare och mer ärbart för mig att vara din hora än hans kejsarinna.”
OM MAN SKA utse världens största brevskrivare vinner alltid Madame de Sévigné (1626–1696). Hon skrev så mycket att hon skadade handen och fick resa till kurort. Hennes 1 500 bevarade brev till dottern är den bästa guiden vi har till livet vid Ludvig XIV:s hov. Elegansen, charmen, kontrollen – allt finns där. Liksom iskylan mot den lusiga och lunsiga underklassen. Men rolig är hon: ”Ju mer jag har med karlar att göra, desto mer tycker jag om hundar.”
Madame de Sévigné var salongsvärdinna, och tränade sin konversation på tidens främsta författare som La Rochefoucauld, Racine och Madame de Lafayette. I sina brev är hon både kritiker, journalist och skvallerspalt. Hennes brevkonst blev berömd redan i samtiden, och vännerna citerade och skrev av. Hon kommenterar rättegångar, frisyrer, krig, kungens usla andedräkt, sextips – kondomer gillar hon inte – och varnar sin dotter för varm choklad:
”I Guds namn, sluta då upp att dricka kakao; inse att det bara är en modenyck, jag besvär dig, min allra käraste och sötaste, drick inte choklad!”
HENNES HUMOR HAR överlevt tre sekler, liksom hennes livfulla stil. Som i denna berömda passage när hon skruvar upp läsarens förväntningar till olidliga höjder:
”Jag skall berätta dig något alldeles fantastiskt, något alldeles häpnadsväckande, något alldeles tokigt, något alldeles mirakulöst, något alldeles svindlande, något helt otroligt, något absolut oväntat/.../en sak som väcker allmän bestörtning, Nej, jag kan inte säga det. Gissa!”
Det var ett societetsbröllop, det får väl avslöjas.
Kärleksromanen växer fram ur salongskulturens rastlösa sysslolöshet, och framför allt ur den eleganta brevkonsten. Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (1789) bildar genrens cyniska och eggande kulmen.
Samuel Richardson var en halsstarrig boktryckare i London. Han gnällde över dåliga manus, och skrev själv Pamela eller Den belönade
dygden (1742). Det är historiens första succéroman, och den består av fiktiva brev. Men så tjatigt verklighetstrogna att vissa forskare misstänker att Richardson stulit dem! Publiken älskade både Pamela och ämnet: prostitution, könskommers och oskuldens seger.
DET TYSKA UNIVERSALGENIET Goethe skötte politiken hemma i Weimar, stiftade en egen färglära, hittade mellankäkbenet och föregrep Darwin, men skrev förstås också massor av brev. Hans första roman
Den unge Werthers lidanden (1774) bygger på Goethes egna kärleksbrev – starkt uppjazzade. Goethe var krassare än sina huvudpersoner, inte lika romantisk. Stor succé. ”Alla” i Västeuropa grät med Werther. Enligt myten gav Werther upphov till en självmordsepidemi. Det är inte sant, men han gav i alla fall upphov till en romanepidemi.
Brevkonsten har alltid gått hand i hand med postgången. Frankrike fick sitt moderna postväsende på sextonhundratalet, då postiljonerna knäade under Madame de Sévignés epistlar. I Sverige var Postverket fullt utbyggt 1855. Nu forslades posten inte bara med diligens, utan även per ångbåt och järnväg. Skrivkonsten var spridd, vilket också gynnade posten. Portot sänktes, till fyra skilling banco, drygt 12 öre. I städerna delades posten ut flera gånger per dag. Och breven tog inte mycket längre tid mellan Uppsala och Göteborg än idag, med Postnord.
Det var inte mejlen som knäckte brevskrivandet, nej det var telefonen, redan den gamla varianten, av bakelit.
ALLT DETTA SKILDRAR Kristina Persson i sin avhandling, Svensk
brevkultur på 1800-talet. Det myckna brevskrivandet ändrade både språk och tänkande. Men att skriva brev var ingen rofylld syssla, utan en rätt stressande hantering, om man får tro Fru Eurén i Karlstad:
”Nu slog klockan; jag måste således ofördröjligen hoplägga brevet, om det skall komma med. Nästa postdag skall jag bestämdt fortsätta der jag slutade. Förlåt min brådska – Helsa.”