Dumma ryttare

Världens gång: Pia Naurin åkte till Skopje i Makedonien – och hon gapar fortfarande av förvåning.

När Alingsås fick sin andra gubbe uppsatt på ett torg 2004, skrev jag en grinig text på den här sidan, i stil med att det väl funnits kvinnor också, och utan kvinnor stannar Alingsås. Jag ville se en tvätterska vid Lillån eller en kafémadam i brons på Kungsgatan, obs, namngiven med både för- och efternamn.

Så häromsistens for jag till Makedoniens huvudstad Skopje, och jag har fortfarande inte stängt munnen av förvåning. OM ALINGSÅS HAR Jonas Alströmer och Charles Hill, så vad har då Skopje: en hel hord av män i brons. Många av dem har hästar under rumpan. Andra står samlade i högtidliga grupper, några sitter ensamma på enorma karmstolar och håller något viktigt i handen, en bok till exempel som skvallrar om tankeverksamhet. MEN STÖRST AV alla är den 22 meter höga Alexander den storestatyn, officiellt kallad Krigare på häst, för att inte grekerna ska bli ännu surare. Grekerna menar att Alexander är deras hjälte. De säger sig ha monopol på namnet Makedonien också och bojkottar därför Makedoniens EUansökan.

Jag tog en perfekt bild på Alexander.

Hans häst stegrar sig dramatiskt i motljus mot himlen – men jag vill hellre framhäva den lilla diskreta Julia Tertylla som var dotter till Julius Ceasars älskarinna, halvsyster till Brutus och gift med Cassius. Hon pryder en av de nya skrytbroarna i Skopje, frågan är varför. För mig blir hon viktig för att hon är den enda kvinnan med namn jag hittar. Och, bara om jag vill, kan jag se henne som ett uttryck för en människosyn som menar att en kvinna är något enbart i kraft av vem hon är dotter/syster/maka till. MEST BISARR ÄR den vilde ryttaren som siktar med pistol rakt ner i en (imaginär) folkmassa.

Den bilden visar jag inte heller. Åtminstone här borde undantagen, kvinnorna, nämnas. Den ammande med sitt stora nakna bröst till exempel, eller den gravida med de kolossala fötterna. Båda sitter namnlösa längst ner på pelarformationen, högt över dem tornar alltid en man med namn.

Alexander var kung i det forna riket Makedonien. Det upplöstes, liksom Titos Jugoslavien upplöstes några tusen år senare. Nuvarande lilla Makedonien manifesterar självständighet genom att resa statyer, bygga praktfulla hus och broar och fontäner och en utskrattad marmorvit triumfbåge till och med, som den växande proteströrelsen skvätt ner med färg.

Den färgstarka revolutionen kallas det för, och spåren syns lite varstans. BALKANSYNDROMET TALAS DET också om: den nationella identiteten ska blåsas upp. Om konsten tjänar politiken kan man formulera sin egen historieberättelse i tredimensionellt brons, till vilket pris som helst. OCH KOSTAT HAR det. Exakt hur mycket det styrande högerpartiet bränt på projekt Skopje 2014 är oklart, det är inte färdigbyggt. Enligt Balkan Insight (BIRN) som görs av ett nätverk grävande reportrar med span på regionen, är notan uppe i 560 miljoner euro.

Makedonien är ett av Europas fattigaste länder. Inte bara oppositionella varnar för korruption, maktmissbruk och krympande pressfrihet. SÅ FRÅGAN ÄR vad som komma skall. Förutom turisterna? Skopje räknas just nu som en av världens märkligaste städer. Att den liknar Las Vegas anses ha stort underhållningsvärde. Det var inte så det var menat, men det kanske är stort nog. Vinet är gott och billigt, naturen dramatisk, och lågprisflygen landar på Alexander den store-flygplatsen. Motorvägen heter också Alexander den store. Till Greklands förtret.