Veteraner med kärlek till gamla stjärnbåtar
För femtio år sedan var en Stjärnbåt något av det fräckaste som fanns. Nu samlas ett gäng veteraner varje vecka för att renovera juniorbåtarna som har förvandlats till kulturarv. På köpet får de gemenskap och många goa garv.
Bland alla sjökort på väggarna i fikarummet hänger en skylt. ”Stjärnbåtens gubbdagis” står det lite spexigt. Men det är inte bara gubbar som hänger i Tudors gamla industrilokaler i Nol. Lena Lind är också där.
– Jag är ensam dam, men det är inget speciellt med det. Jag är bara en i gänget, säger hon.
Just denna dag plågas Lena Lind av ett lätt ryggskott som hon ådrog sig i helgen – efter att ha lastat bilen med 250 kilo bly till en köl!
Precis som för övriga medlemmar i Stjärnbåtskonsortiet har hennes liv präglats av båtar. Föräldrarna hade alltid båt och själv var hon elev på den första tjejkursen på Kryssarklubbens Gratitude. Ombord på de blå skutorna seglade hon styrman i ett kvarts sekel.
– Jag är här tre dagar i veckan. Både för kamratskapet och för att rädda våra kulturbåtar, säger hon.
DE FÖRSTA STJÄRNBÅTARNA har över hundra år på nacken och av naturliga skäl finns inte många kvar, åtminstone inte i hyfsat skick. Det vet medlemmarna i Stjärnbåtskonsortiet efter att ha finkammat landet i jakt på sin ungdoms båtar.
– Vi hämtade en i Norrland som var full med snö och granris, och utan GPS hade vi aldrig hittat till den båt som stod i en västgötsk lada mitt ute i ingenstans, säger Göran Petersson som har varit en drivande kraft i bevarandearbetet.
Engagemanget för Stjärnbåtarna började i mindre skala inför hundraårsjubileet 2013. Ambitionen var att rusta upp tre båtar som skulle auktioneras ut för att inbringa en slant till GKSS juniorer.
Men det som var tänkt som en engångsföreteelse gav mersmak. Varför lägga av när arbetet hade varit så trevligt och givande?
– Alla var överens om att vi skulle göra det här som en galen engångsgrej. Men jubileumskvällen blev magisk med solnedgång, räkor och prisutdelning och då kunde vi bara inte sluta, säger Dick Berghede, en av eldsjälarna bakom projektet. FÖRST UTSÅGS EN liten kommitté på fyra personer och lite senare bildades konsortiet som i dag har drygt trettio medlemmar. Insatsen är 5 000 kronor per person.
– Vi äger båtarna tillsammans och har möten där vi resonerar oss fram till allting. I vår ålder är man lite trött på ordförandeskap och protokoll och sådant krafs, säger Dick Berghede.
Vad är det då som gör Stjärnbåten, eller Stjärnan som hon allmänt kallas, så speciell? Som gör att gubbarna inte presenterar sig med för- eller efternamn, utan med nummer på den båt de själva seglade i sin ungdom? ENLIGT SÅVÄL SAMTIDA som dåtida vittnesmål hänger Stjärnbåtarnas status ihop med en ungdomskultur som på 60-talet andades frihet och äventyr. Båtarna var smäckra och snabba och skrovet extremt lätt tack vare den tunna bordläggningen.
Stjärnan var helt enkelt som gjord för kappsegling och för många framgångsrika seglare började karriären där. Pelle Petterson, John Albrechtson, Pelle Gedda och bröderna Sundelin, för att nämna några.
Dick Berghede vann också en och annan tävling, men mest minns han segellivet på sextiotalet för själva atmosfären.
– Det var lite fräckt att segla Stjärnbåt, vi kände oss tuffa. Egentligen var det nog för mycket segel för en båt på 5,50 meter, så det gällde att ligga precis på gränsen för vad den klarade av. Vi var ofta på prisplats just när det blåste hård vind, berättar han. PÅ DEN TIDEN fanns det ett segelsällskap i var och varannan vik och det var kappseglingstävlingar för jämnan. Ungdomarna bodde i sina båtar och seglade till Brevik, Billdal, Hovås, Kullavik, Hjuvik, Gottskär, Långedrag.
– Eftersom det var olika design på däcken, med vit eller blå rand i mitten, så kunde man känna igen en viss båt på långt håll Det var alltid spännande att ligga akter om tjejbåtarna – då kunde det hända att man fick en och annan puss, säger Dick Berghede.
En doft av tjära och terpentin fyller lokalen där båtarna står på rad.
Ett par medlemmar pratar om hur mycket bättre det är att använda ask än ek till tunna spant och någon är snart klar med en ny rorkult. Lars-Erik Palm är på väg till sin arbetsplats. Med ålderns rätt stödjer han sig på ett flaggspel.
– Jag skulle kunna vara pappa till allihop här, säger Lars-Erik Palm, 99 år fyllda. KÄNSLAN FÖR VIND
och segel har han med sig från uppväxten i Brottkärr.
– Jag minns att jag var ute och kappseglade i samband med en regatta, då var jag väl nio. Men under kriget blev det ett uppehåll. Då var det minerat i Askimsviken, berättar han.
Lars-Erik gifte sig och fick i rask takt fyra barn. Alla hängde med ut på havet.
– Flytvästen var inte uppfunnen men vi hade en säck fylld med kork ifall någon av ungarna skulle trilla i, säger han. SOMMAREN 2011 SEGLADE
Lars-Erik Palm ensam vid elva tillfällen.
– Men sista gången kom en storm som knäckte masten. Om jag hade varit åttio hade jag nog reparerat den, men då hade jag inte riktigt orken, säger han.
Medlemmen Lennart Reinhold tittar förbi verkstaden för att se hur arbetet med hans båt Amigo fortskrider.
– Jag köpte den i Uppsala för ett drygt år sedan och hoppas kunna segla den med mina barnbarn till sommaren. Det ska bli vår lilla äventyrsbåt, säger han. DICK BERGHEDE, SOM
fungerar som ett slags informell träbåtsinstruktör, råder honom att bara göra det allra nödvändigaste före sjösättning.
– Båten ska inte bli en börda, ett dåligt samvete. Om man försöker få allting perfekt innan man kommer ut på sjön första gången tappar man lusten, säger han.
Den äldsta Stjärnbåten i lokalen är från 1931. Den yngsta – alla medlemmarnas ögonsten – är splitter ny, byggd efter exakt samma ritningar som den första Stjärnbåten 1913. När Claes Sjölin förra sommaren sjösatte sin Alma 535 betraktades det därför som en smärre sensation i båtkretsar.
– Jag måste ju ha en skruv lös. En sådan här båt har inte byggts sedan 1973 och det har varit ett stort jobb att hitta material och rätt båtbyggare. Men nu hoppas jag på nästa generation, säger Claes Sjölin.
”Vi äger båtarna tillsammans och har möten där vi resonerar oss fram till allting. I vår ålder är man lite trött på ordförandeskap och protokoll och sådant krafs.” DICK BERGHEDE