Eyvind eller inte Eyvind ...
Jag fick höra talas om en tavla som hänger på Universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen, en oljemålning av göteborgskoloristen Ragnvald Magnusson. Den kallas för Mannen vid kaminen och föreställer precis det: en man i mörka kläder som sitter och värmer sig vid en kamin.
Det har sagts att mannen är Eyvind Johnson, och det var det som väckte mitt intresse. Tänk om det skulle gå att belägga att det verkligen är han? Det odaterade och ganska anspråkslösa porträttet skulle i så fall föreställa en Nobelpristagare, som dessutom råkar vara en av mina favoritförfattare. JAG SÅG FRAMFÖR mig hur jag skulle vinna ära och berömmelse och hur både konst- och litteraturvetenskapen skulle tacka mig för min insats.
Jag började mina efterforskningar med att konsultera Örjan Lindbergers biografi om Johnson. Jag vände mig också till Eyvind Johnson-sällskapet och till konstvetare här i stan som är kunniga om göteborgskoloristerna.
Det blev snart uppenbart att Johnson och Magnusson delvis umgicks i samma kretsar och att de mycket väl kan ha träffats. Men att de kan ha träffats bevisar förstås inte att de gjorde det, än mindre att Johnson satt modell.
Jag mejlade till Eyvind Johnsons dotter Maria Ekman, som jag känner lite från översättarkretsar. Hon är en av Sveriges främsta litterära översättare med många engelska klassiker på meritlistan. TYVÄRR HADE HON aldrig hört talas om tavlan. Hon kunde bara konstatera att bilden är lik hennes far, men att den också kunde föreställa nästan vilken tunnhårig herre som helst.
Även Ragnvald Magnusson visade sig ha en dotter i livet: Monica Larsen, keramiker bosatt på Sydkoster. Jag kontaktade även henne.
Monica är säker på att målningen är utförd i början av 1930-talet, då hennes far – och även Eyvind Johnson – bodde i Stockholm. Under de åren hade Ragnvald Magnusson sina största framgångar som konstnär.
Riktigt intressant blir det när vi kommer in på den person som donerade tavlan till UB: Bertil Isberg, bokhandlare på Linnégatan i Göteborg, död 1983. ISBERG KÄNDE BÅDE Johnson och Magnusson. Monica Larsen skriver i mejl till mig att Isberg, som hon träffade som barn, var fullständigt tokig i författare … Han levde sitt liv genom dem. Enda anledningen för honom att ha den här målningen är att den föreställer en författare.
En författartokig bokhandlare. Längre än så verkar jag inte komma i mina spaningar.
Det är ett tungt indicium, tycker jag själv. Men kanske inget slutgiltigt bevis. Äran och berömmelsen får vänta den här gången också.