Rowling växer med tiden
När Harry Potter-filmserien, som blev mörkare och mörkare i tonen, gick i mål med Dödsrelikerna del 2 (2011) var det uppenbart att Daniel Radcliffe var redigt trött på att spela Potter och hellre ville ägna sig åt smalare filmprojekt (vilket han gjort de senaste åren). SMAL KAN MAN
verkligen inte kalla Fantastiska vidunder och var man hittar dem, som har en budget på cirka 200 miljoner dollar, och som måste bli en vinstmaskin modell gigantisk om det skall bli fem filmer, som Warner Bros planerat.
Det är, förstås, J K Rowling som ligger bakom den här fantasyfilmen. Som inledningsvis (med det menar jag de första 90 minuterna) är tämligen barnslig med gulliga datoranimerade djur som hoppar omkring på filmduken. Regissören David Yates satsar på humor i stället för action, spänning och allvar, men han ändrar sig på slutet. Filmen tar sig rejält efter en väldigt, väldigt lång startsträcka. ÅRET ÄR 1926,
alltså före Harry Potter, men det finns kopplingar. Den unge brittiske trollkarlen Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till New York. I resväskan har han en massa magiska varelser. Detta ger upphov till först förvecklingar, sedan ett smärre kaos, på en bank. Med det följer risken för en konflikt mellan trollkarlar/häxor och världslingar, som mugglare kallas i USA.
Om Scamander kan man säga att han är velig snarare än karismatisk och intressant, men jag tror att det är medvetet från Rowlings sida, det ger möjligheter för rollfiguren att utvecklas. Överlägset bäst bland skådisarna är Colin Farrell i en viktig roll. BRA ÄR DET
att filmen inte slutar med en cliffhanger utan har en riktig final. Om man känner att man fått nog av Newt Scamander och den unga häxan Tina Goldstein (Katherine Waterston) kan man lugnt avstå från Fantastiska vidunder 2, som inte kommer att ha premiär förrän 2018.