Ann-Mari Wiman
Skådespelare och dramapedagog Ann-Mari Wiman, Halmstad/Stockholm, har avlidit i en ålder av 95 år. Närmast anhöriga är dottern Barbara, samt dottern Susanna med familj.
Ann-Mari växte upp i Växjö, med två bröder samt föräldrarna Adolf och Anna. Hon tillhörde första årskullen flickor som fick gå i Pojkläroverket. Efter studenten blev det några års turnéliv i Casselflickorna. 1943-1945 gick hon Göteborgs Stadsteaters elevskola. Om somrarna uppträdde hon på teatrarna vid Fredriksdal, Liseberg och Skansen. 1948 gifte hon sig med skådespelaren Börje Nyberg (elevkamrat i Göteborg). De engagerades vid Helsingborgs Stadsteater, efter flera säsonger i Finland vid Åbo- och Wasa Svenska Teater.
1950 flyttade de till Stockholm för engagemang vid Intiman, Boulevardteatern, Dramaten osv. På Intiman spelade Ann-Mari bland annat i Brechts ”Tolvskillingsoperan”, Hjalmar Bergmans ”En skugga”, regi Ingmar Bergman och ”Drömflickan”, regi Hasse Ekman.
Hon reste under flera säsonger med Riksteatern (som Hedvig i Ibsens ”Vildanden” och Nora i ”Ett dockhem”). Ann-Mari Wiman hann även med åtskilliga pjäser för Radioteatern under sina aktiva år, och medverkade i filmer som ”Smultronstället”, ”69:an sergeanten och jag”, Wilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”, som serie för SvT 1973.
Hon fick två döttrar med sin dåvarande man, vidareutbildade sig till dramapedagog och arbetade på Vår Teater i Stockholm till pensionen. Hon fortsatte inom Centern, i teatergruppen ”Vår teaters Veteraner”, samt satte upp bygdespel.
Ett innehållsrikt och långt liv är slut. Redan som ung antog Ann-Mari ett ledord: ”inte en dag ska gå förlorad”. Så blev det också. Varje dag vaknade hon tacksam till ännu en dag att uppleva och använda.
Vi barn såg hennes ständiga engagemang som helt integrerad med henne som person. Hon var lekfull, barnslig, humoristisk. Angeläget var miljö, kultur, demokrati, integration, i det civila försvaret genom Fältartisterna, som centerpartist i många år, men också det lokala byalaget i förorten. ”Håll naturen ren” och ”En grönare stad” är klisterlappar vi minns. Helgernas skräpplockning i skogarna i södra Stockholm i mindre grupper med fikakorgar var lustfyllt för oss barn. Vi stod med mamma i Kungsträdgården för att rädda almarna i början på 70-talet. ”Allt är politik”, sa hon.
Det var tuffa studieår i beredskapstid. På studentdagen 1940 höll rektorn tal och avslutade: ”Den mörknande Framtid är er”. Tomhet och cynism. Samtiden basunerade ut ”det finns ingen Gud”. Men vid dryga 60 år fann Ann-Mari en personlig tro på Jesus. Efter en kurs i Pingstkyrkan Bredäng där hon ställt alla sina frågor, lät hon döpa sig i ett troendedop. Den nyfunna tron blev en trygg ledsagare resten av livet. Att gå i kyrkan var viktigt: ”då hamnar allt i rätt ordning. Om man själv grävt upp bekymren får man återigen lägga allt i Guds hand. Så stärks den inre friden”. Hon ville ständigt pröva, ha högt i tak och vara fri i tanken. En hälsosam inställning både för henne och dem hon mötte. De nio sista år bodde hon i Halmstad nära oss barn. Vi är tacksamma för en underbar uppväxt, all kärlek och kunskap mamma förmedlade. Livet var intill de sista veckorna intressant. Hon behöll sin nyfikenhet.
Döttrarna genom Sanna Sjöholm