Man är ett dammigt fynd från gatan
Han sa det till min mamma vilket inte gjorde saken bättre men historieskrivningen mycket roligare. Det var min första journalistiska arbetsplats och den charmiga, ostyriga, tokiga och samtidigt på fullt allvar seriösa tidningen var en vass uppstickare bland många nyhetskonkurrenter i glesbygden på den tiden. MAMMA VAR PÅ besök från Göteborg och jag hade nyligen fått fast anställning på tidningen. 21 år och mycket energisk hade jag tjatat mig in genom att inledningsvis erbjuda mina tjänster gratis. Efter två veckor fick jag lite betalt, efter sex veckor och med hjälp av arbetsförmedlingen en halv lön och efter sex månader kunde jag nu ta ett anställningsbevis och en minimal heltidslön med mig hem till ettan jag hyrde möblerad.
Mamma skulle få en rundvisning på min arbetsplats och i trappan på väg upp till redaktionen mötte vi på en av tidningens chefer. En glad och rund, medelålders och för den tiden mycket typisk chef som hälsade på mamma och, i all välmening och i all hast och över huvudet på mig, försökte uttrycka sin glädje över att ha mig med i båten på detta stormiga hav som en tidningsredaktion alltid tycks utgöra, oavsett ekonomi och tidevarv. ”HON ÄR ETT fynd från gatan!” sa han glatt och rusade vidare nedför trappan.
”Ett fynd från gatan?” upprepade mamma, och gick vidare med fundersamma steg uppför trappan.
Vi borrade inte djupare än så, av Sven-Bertil Bärnarp där och då, eftersom det förhärskande ändå var att jag förtjänat en fast anställning och gjort det medelst hårt arbete – och det kunde ju liksom ingen ta ifrån mig. I kombination med att jag aldrig tagit en högskoleexamen, aldrig kom in på de journalistutbildningar jag en gång sökte mig till, och i begynnelsen till och med fått bevisa min duglighet för att ens få gå med i facket – för att sedan i ett halvt yrkesliv arbeta med att granska makt i någon form – har jag ändå burit det där med mig. IBLAND HAR JAG med stolthet känt mig som ett fynd från gatan. Ibland har jag i tysthet känt bildningskomplex och en liten farhåga att någon människa, någon dag, ska komma på att jag är just det: ett fynd från gatan. En slump. Kanske en lycklig sådan, men ändå bara en … tillfällighet?
För det mesta har ändå tron vunnit över tvivlet. Vaddå fynd? Jag är vad jag gör, och jag kan det jag gör. Frågor på det? JAG INSER DOCK att allt jag säger i den senare sinnesstämningen motsägs av att jag nu, påmind om historien av en annan kollegas ”bluffhistoria”, tar mig för att googla ordet ”fynd”, för att sent omsider ändå borra lite i dess betydelse.
När jag tittar på synonymerna blir jag lite uppåt. ”Lycklig upptäckt”, ”skatt”, ”klenod”, ”kap” – eller ”klipp”. I ljuset av det blev ju min forne vd:s ordval riktigt rart. NÄR JAG TITTAR på hur ordet normalt sätt används i medier blir det lite tristare. 90 procent av de exempel på ordets användningsområden som de etablerade ordlistorna listar utgörs av kriminella sammanhang. I brottsutredningar och på brottsplatser – det är där man gör fynd numera. Samt i teveprogrammet Antikrundan. SÅ HÄR I efterhand får jag nog ändå konstatera att min gamle chef visste vad han pratade om. Han visade sig ha detaljkunskaper rörande ekonomisk brottslighet. Och visst känner jag mig efter 25 år i branschen både lite dammig och värdefull – precis som ett föremål för Antikrundan.