Väcker liv i varje novembertrött cell
ROCK HURULA Pustervik, torsdag Bäst: Den kaosiga stämningen. Sämst: En timme är för kort. Publik: Nästan fullt.
Han är norrlänningen med en bakgrund i punkband som Masshysteri och Regulations. Två år har gått sedan debuten Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. I höstas släpptes uppföljaren Vapen till dom hopplösa.
Ont som jag är en smäll på käften. Likaså Helvete här. Det är stökigt. Med långa squat-liknande gung kliver han över scenen. Ljuset leker med våra sinnen. HURULA MÅLAR GRÅ bilder. De innehåller vardagsångest, orättvisor och krossade hjärtan. Sedan ger han gråskalan kontraster och nyanser. Vi har sett kärlek och vi har sett hat som fan fungerar likadant sjunger han i förlösande Allt ska försvinna. Raderna svider. Allt är på riktigt. Inget tjafs.
Vi får en andningspaus i den avskalade inledningen av Stockholm brinner. Låten har sedan allt göteborgspubliken går igång på: en föraktfull rad om huvudstaden, smutsiga storstadsskildringar och kärlek som gör ont.
”Hurula målar grå bilder. De innehåller vardagsångest, orättvisor och krossade hjärtan. Sedan ger han gråskalan kontraster och nyanser.”
KANSKE ÄR HANS Gbg-aura anledningen till biljettrycket och kvällens extrainsatta konsert. Jag var 22 när jag lämnade Luleå sjunger Hurula. Jag var 23 när jag lämnade Gbg sjunger Håkan Hellström i Jag har varit i alla städer. Vi har sedan länge skrålat med i drömmar om att åka söderut.
Mörka tongångar låter ibland lika Broder Daniels och rösten är lika desperat och skör som på Håkans debut eller som i Love Antells projekt Florence Valentin. I Skjut mig ser vi en Thåström. Men trots likheter har Hurula ett helt eget, ärligt uttryck. Jag tror på precis allt han säger.
Mellanrum uppstår. Bandet fipplar med tekniken och skruvar på sig med rynkade ögonbryn. Långa rundgångar ljuder. Det är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och inte. Och kanske gör det ingenting, utan bidrar snarare till den autentiska upplevelsen. ETT MINUTSLÅNGT instrumentalt kaos utbryter. Hurula försvinner, kommer in igen, blir kramad och pussad på av den främre raden, för att sedan hylla Freddie Wadling. Jag vill ha mer av allt och lämnar glad över att han spelar en dag till. Fotnot: Hurla spelade på Pustervik både på torsdag och fredag kväll. Recensionen är från torsdagens konsert.