Människor på resa med lite bagage
Serien Resenärer, tecknade efter mobilfotografier tagna på Malmö central, är den mest intressanta i Ola Åstrands utställning, tycker Karin Brygger.
KONST OLA ÅSTRAND Galleri Thomassen
Ola Åstrand (f 1959) är utbildad på Hovedskous och på Valands konstskola. På Galleri Thomassen ställer han nu ut tre serier; linoleumtryck och teckningar manipulerade i photoshop. Teckningarna föreställer kraftverk – massiva grå, hårda – mot olikfärgade bakgrunder. De skiljer sig från varandra, men är snarlika.
VECKANS GALLERI
Mitt intresse för bildväggen växer när Åstrand berättar om verkens tillkomst. På sätt och vis är de självporträtt, de blev till under en period då han kände sig som ett kraftverk. Hur känner sig ett kraftverk? Det framkommer implicit när han förklarar att han ringde runt till kraftverken för att få att besöka dem och upptäckte att de var hårt bevakade. All denna energi och hårdhet stod under särskilda lagar. För att också de var ömtåliga.
TRYCKEN TÄCKER DE två resterande väggarna i det rum som Åstrands bilder helt fyller. Den ena serien kan man kalla för ”Tags”. På sin ena arm har Åstrand en tatuering och i enlighet med hans generella tänkande kring skapande har han dragit tatueringen till sin spets genom att färdigställa ett stort antal versioner av samma idé på papper. Ingen version är den sista, inget är slutgiltigt, allt kan göras om igen med mindre förskjutningar för att på så sätt närma sig den önskade fulländningen. ”Tags” är en form av handvapen, figurer som påminner om kaststjärnan och i mina ögon också om delar av till exempel skorpioner eller andra farliga djur. I relation till de skyddsbehövande kraftverken framträder de som ett korrekt komplement.
DEN TREDJE SERIEN är kanske den mest intressanta och också den mest utåtriktade. Om Åstrand arbetar med att kommentera samtiden och samtidigt porträttera sig själv har han här lyckats bäst med att ge åskådaren en möjlighet att själv ta sig in i verken. Resenärerna på de arton verken är svartvita, tecknade efter mobilfotografier tagna på Malmö central under en tid då Åstrand själv levde ”i kappsäck”. Också här bidrar bakgrunderna med färgen. Resenärerna har intressant nog mycket lite bagage. Jag kan inte låta bli att tänka på att dessa bilder är från 2016. Världen är i rörelse, i Sverige tar vi emot människor som lämnat allt. Jag kommer också att tänka på två människor jag ägnat mig åt att samtala med den här hösten. Den ena kom till Sverige 1971, och sökte under vistelsen här asyl. »Men dina saker då?» frågade jag en gång. »Saker? Jag hade inga saker. Jag hade ett piano och transistorradio…». Den andra kom ett par år tidigare, från Polen. För hans del bestämde Polen hur bagaget skulle se ut. Fem amerikanska dollar, berövat medborgarskap och förbud att återvända…
HUR KAN VI trösta verkligheten? Kanske genom att minnas att varken det mesta eller det bästa vi har bär vi i väskor. Det bär vi i våra hjärtan. Nå, kanske skulle någon naturvetenskaplig tråkmåns invända att det inte är med hjärtat vi minns, men jag insisterar. Därför är jag tacksam att Åstrand figurer är hela. Inga revor, ingen i fysiskt sönderfall, förstörd. Kropparna är intakta. De har sina hjärtan, även om vi inte får se dem.