”Livet blir inte enklare som kristen”
Kristian Lundberg väckte stor uppmärksamhet 2009 med Yarden, en skildring av samhällets skuggsida. I höst har Malmö-författaren släppt två böcker.
Ett stilla och friskt regn faller över Malmö, när Kristian Lundberg kommer vandrande till vår mötesplats: ett kafé med femtioelva kaffesorter. Han har hörlurar och lyssnar på låtar som den 22-årige sonen har valt ut.
– Han vill lära mig mer om samtida musik, säger Kristian Lundberg med ett skratt, och vi pratar – som män i vår ålder gör – en stund om våra barn. De är alla utflugna men Kristian Lundberg har precis skaffat Aldo, en chokladbrun labradorvalp. Är du en bra uppfostrare?
– Ja, jag är rätt sträng. Jag har haft hundar i 25 år och flera av dem har varit sådana som ägarna inte har kunnat ta hand om, så kallade omplaceringshundar. Och mot dem får man vara konsekvent.
Den 50-åriga författaren har
släppt två nya böcker i höst: romanen Dagar bland skuggor, träd och vatten och Gud är inte ett främmande namn, som består av teologiska dagboksanteckningar.
BÖCKERNA ÄR SKRIVNA under samma tidsperiod – hösten 2015 och en bit in på det nya året – och de har flera teman och uttryck gemensamt. Ett återkommande exempel är den bibliska berättelsen om Lasarus som låg död i en grotta, men väcktes till liv när Jesus ropade ”Kom ut!”.
– Rent kommersiellt var det förstås dumt att ge ut två separata böcker ungefär samtidigt. De borde i stället ha sålts tillsammans som del ett och del två, för visst hör de ihop. Men romanen är mer personlig, med ett tydligare självbiografiskt drag.
Hur mycket är självupplevt i Dagar bland skuggor, träd och vatten?
Hundra procent. Allt är sant, men det är givetvis min version – andra kunde ha berättat historien på ett helt annat sätt.
Romanen skildrar Kristian Lundbergs tillvaro i en lägenhet i centrala Malmö, hans tankar och kampen för att hålla tillbaka ”sjukdomen”. På en sida står det ”Läkaren hade sagt: ’bipolär sjukdom’ och jag spottar på det”. Är du inte bipolär?
– Jo, och det är väl bra att man får en diagnos – men det kan bli så endimensionellt. Jag blir bara sjukdomen, trots att jag även är så mycket annat: man, förälder, författare, hundägare …
Kristian Lundberg berättar att han inte har några maniska perioder, men blir djupt deprimerad ungefär vart femte år. Tyvärr märker han inte när sjukdomen är på väg att bryta ut.
– Det bara händer, utan att jag har sett det komma. Plötsligt blir jag en sömngångare i mitt eget liv.
I romanen gör han vad han kan för att mota bort sjukdomen – genom att skriva. Och att skriva ännu mer.
– På det sättet försöker jag hålla mig kvar i verkligheten, bland annat genom att räkna upp vardagliga saker som visar att det vanliga livet löper vidare, säger Kristian Lundberg, som till exempel skriver: ”Det finns lampor, eluttag, en duschkabin, en soffa, en tillhörande fåtölj. Allt detta finns omkring mig. Jag kan vidröra det. Det kan vidröra mig.”
Boken är stundtals tung läsning, men det finns även många ljusa och vackra ögonblick.
– Ja, mellan sjukdomsperioderna mår jag bra och ser livet som ett mirakel. Jag är lycklig över att få finnas till, att få vakna, att promenera och känna regnet falla. EN ANNAN LADDNING i boken uppstår när författaren en dag får ett brev med ett foto föreställande en leende sjuksköterska som kramar ett litet barn: Kristian Lundberg i mitten av 1960-talet.
För Kristian öppnar brevet en port mot det förgångna, en retroaktiv möjlighet till en alternativ uppväxt än den han fick.
– I så fall hade jag hamnat i en helt annan omloppsbana. Vi vet inte om den hade blivit bättre eller sämre, men definitivt annorlunda. Chansen är väl stor att det hade blivit bättre? – Ja, visst är det så. Kristian Lundberg har tidigare både skrivit och berättat om sin uppväxt, med en psykiskt sjuk mamma och fyra syskon. Han hamnade i ett tungt missbruk, men är helnykterist sedan 24 år.
Det är flera som känner till den historien, men betydligt färre vet att han är troende.
– Livet blir inte heller enklare som kristen, snarare mer komplicerat. Du får flera frågor än svar, säger han.
En komplikation visar Kristian på i Gud är inte ett främmande namn. Där finns en frän kritik mot kristna för att de gjorde för lite, när alla flyktingarna kom till Sverige förra hösten.
– Kyrkorna var dåliga på att öppna sina dörrar för dem, de mest utsatta, säger Kristian Lundberg. som tillhör den Svenska kyrkan. Men det fanns väl undantag?
– Ja, till exempel Johanneskyrkan i Malmö. Den öppnades förra hösten för migranter, hemlösa och missbrukare och det blev förstås ganska stökigt. Det bråkades, såldes droger och knarkades därinne och det var inte särskilt gemytligt. Men det är en del av vårt samhälle och där ska kyrkan vara, säger han och menar att den aktuella situationen fordrar något av oss alla.
– Det går inte att bara vara solidarisk när det passar oss själva. KRISTIAN LUNDBERG HAR själv har erfarenhet från asylgrupper.
– Där samlas människor från alla håll, allt från vänsterextremister till konservativa pingstpastorer, men de är ändå överens om en grundläggande sak. Det är en dialog som inger hopp.
Gud är inte ett främmande namn är den av Kristian Lundbergs två böcker där tron är mest framträdande, med ständiga bibelreferenser.
– Jag har varit intresserad av Bibeln så länge som jag själv har läst och skrivit. Texterna är fascinerande, särskilt när de placeras i ett modernt sammanhang.
Kristian Lundberg plockar upp sina hörlurar, och jag frågar hur det går med sonens utbildningsförsök. Lär han sig något om modern musik?
– Nej, inte mycket men det finns artister som fastnar. Har du hört talas om rapparen Erik Lundin? Han skildrar klass och etnicitet bättre än någon av våra samtidsförfattare. Det kanske är via musiken vi möter den stora litteraturen i framtiden? Bob Dylan får ju Nobelpriset.
– Ja, tack vare den moderna tekniken behöver en text inte längre vara instoppad mellan bokpärmar.
”Jag har varit intresserad av Bibeln så länge som jag själv har läst och skrivit.”