Färgstarka Eva jubilerar
Eva Löfman Törnqvist firar 30 år som frilansande berättare och sångerska. Hon gör det med Soleld, en berättarfest på Stora teatern, om tillståndet på jorden. Med sig på scenen har Eva elva kvinnliga dansare och musiker och gästen Grandmother Mona Polacca, en indiansk medicinkvinna från Arizona.
Först tillbaka till mitten av 1970-talet. Eva, som är förskollärare, vikarierade som metodiklärare på förskoleseminariet där jag och mina klasskamrater utbildade oss. Det var en tid av politiskt uppvaknande, samhällsengagemang och feminism. Det riktigt kokade på seminariet. Eva deltog med liv och lust i det. Hon var karismatisk och duktig på att sjunga. Hon inspirerade oss att uppträda med kvinnokampsånger. Bland annat sjöng vi ur Jösses flickor, Suzanne Ostens och Margareta Garpes hyllade teaterföreställning om könsroller och jämställdhet.
När vi träffas dryga fyrtio år senare i Evas hus i Jonsered börjar vi prata om den tiden och hjälper varandra att minnas.
– Detta var ju i förskolornas vagga, kan man säga. Det fanns inte tillräckligt med daghem och kvinnor ville ut i arbetslivet, precis som män och på lika villkor, säger hon.
Eva kommer ihåg texten på Jösses flickor och börjar sjunga rytmiskt och med hög och klar röst:
– Jösses flickor, se tillbaka på allt det vi fått försaka under alla femtio år som gått.
Hon sjunger igenom hela låten och avslutar med slutstrofen:
– Vi har bara några frågor kvar. När blir arbete en rättighet. När blir barnen allas angelägenhet. När får vi ekonomisk jämlikhet.
DEN TIDEN VAR ett uppvaknade för oss, är vi överens om. Orättvisor och ojämställdheten kom i dagen. Saker som vi inte hade varit medvetna om tidigare.
”Mormor kunde dra långa historier för mig när jag var barn” ”Jag kommer att fortsätta att sjunga och berätta tills jag lägger mig ner”
– Innan dess visste vi inte det vi vet nu, att en kvinna och en man kan ha samma jobb, samma utbildning och erfarenhet och ändå har mannen högre lön, säger Eva.
Men hallå hur ser det ut, sa vi och tittade frågande på varandra. Medvetenheten ökade, men de ekonomiska skillnaderna består än idag konstaterar vi. I den senaste rapporten från EU-kommissionen, är kvinnors löner i genomsnitt 86 procent av männens och enligt prognosen tar det minst 50 år innan det blir jämlikt.
BERÄTTANDET HAR EVA fått från mormor Naemi, som var från Värmland, berättandets högborg.
– Mormor kunde dra långa historier för mig när jag var barn, ibland om Gustav Vasa. Hon berättade och agerade samtidigt, säger Eva.
En annan inspiratör var en förskollärare som med stark inlevelse berättade Evert Taubes ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” för 5–6-åringar, när de väntade på maten. Det är en sann historia. Den handlar om ett skepp som förliser och tar med sig Karl Stranne från Smögen, som är surrad vid masten, ner i havsdjupen.
– Jag frågade henne om den inte var lite väl magstark för så små barn. Då slog hon näven i bordet och sa att ”det här är ingenting mot vad de kommer se på teve om några år”. NÄR FÖRSKOLLÄRAREN HADE berättat sången, sjöng hon den.
– Då föddes idén att blanda berättandet med sång och musik. De tog varandra liksom i hand, växlingen från det ena till det andra var suveränt. Den som hört en saga eller sett en film behöver tänka efter. Personen vill ha sin upplevelse, vara kvar i känslan utan att behöva sätta ord på det. Med musik går det att vara kvar i berättelsen.
När sonen Kalle var liten drev Eva musikcirklar på Folkets hus i Sävedalen, för Kalle och hans kompisar i området.
En dag blev Eva recenserad i Partille Tidning och en bibliotekarie rådde henne att visa upp recensionen för Musik i Väst som senare blev Kultur i Väst. Kanske kunde det leda till flera jobb. Det gjorde det. Hon började samarbeta med musikern och pianisten Sten Löfman och de startade Simsalabim. Sedan dess har Eva kunnat leva på sitt berättande. Hon och exmaken reste land och rike runt och uppträdde på skolor, förskolor och bibliotek. Musik- och berättarfestivaler. I dag arbetar Eva med kvinnliga musikern Teresa Indebetou som sjunger, spelar piano och trummor.
De starka folksagorna letar hon upp i böcker.
– De ska innehålla väsentligheter, som medmänsklighet och empati och de måste innehålla oväntade saker. Alla tycker om att bli överraskade. Slutet ska vara lyckligt, för publiken ska gå stärkt ur berättelsen.
Hur lätt är det att trollbinda en störig högstadieklass?
– Till slut tystnar de och det är inte jag utan berättelsen som fångar dem. Alla förstår och trollbinds av början på sagan som ofta är ”det var en gång”. Eller ”för länge, länge sen”. Jag väntar in dem och tänker på hur jag själv var i den åldern, säger hon.
Vad ger berättandet dig?
– En spegling av mig själv. Alla speglar sig i bra berättelser.
I ÅR ÄR det 30 år sedan Eva Löfman Törnqvist startade sina berättaroch musikföreställningar. Men föreställningen på Storan är ingen final utan en fest.
– Jag kommer att fortsätta att sjunga och berätta tills jag lägger mig ner, säger hon.