Barn var barn redan på Bibelns tid
Redan i Bibeln är barn barn, och älskade i den egenskapen, skriver den svenska historikern Eva Österberg sin bok De små då – och tar därmed sin franske kollega Ariès i örat.
Perspektiv på barn i historien Natur och Kultur
”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land” skrev Beppe Wolgers i en älskad visa på sextiotalet. Om den är poetisk eller sentimental är en öppen fråga. När man hör den kan man rent av få lite sympati för den franske historikern Philippe Ariès tes att barndomen är en modern uppfinning. Förr i världen hade folk en kärvare syn på snorungar. Barn betraktades som små vuxna, fast dummare. Och eftersom barnadödligheten var så stor, orkade inte föräldrar fästa sig vid barnen förrän de blev äldre.
ARIÈS FRAMFÖR DE provocerande teserna i sin berömda bok Barndomens historia som kom 1960. Man beundrade hans djärva sociologiska grepp på historien, men tyckte att han tog i. Ariès stödjer sig bland annat på konstbilder, på målningar av barn, inte minst från kyrkor, gravar och kungliga hov. Och visst ser de spanska prinsessorna på Velasquez berömda målning ut som små vuxna kvinnor i sina krinoliner.
Men Ariès är ute och cyklar, förklarar den svenska historikern Eva Österberg i sin sympatiska bok, De små då – perspektiv på barn i historien.
Dels vill hon alltså ta Ariès i örat – inte minst för att hon stödjer sig på helt andra källor: lagtexter, ballader och medeltida krönikor. Dels vill hon rent allmänt slå ett slag för medeltiden, dels kritisera vår fyrkantiga syn på det moderna och det traditionella. I tider när vi lite till mans diskriminerar allt som är äldre än i fjol tycker jag att det är en intressant hållning. Och när det gäller barnen verkar Eva Österberg ha fog för sin kritik.
Redan i Bibeln är barn barn, och älskade i den egenskapen. Profeten Elia förmedlar Guds läkande kärlek till den oroliga änkans lille son. Gossen blir frisk. En god förälder förväntades älska sitt barn – se bara på thrillern där Gud pressar Abraham att offra sin son, Isak! In i det sista hålls läsaren på halster, innan Gud till slut låter den arme Abraham lägga ner kniven. Han har bevisat sin tro. Ett riktigt obehagligt stycke är det.
I Nya Testamentet påpekas ofta att barnen hör Guds rike till, och att människan ska ta emot Guds kärlek ”såsom barn”. Och barnamorden i Betlehem ska vi inte tala om, jämmern i Rama skakar en hel värld. Kyrkofadern Augustinus skildrar i sina Bekännelser (397 e Kr) barndomens och ungdomens fem faser. Fullt utvecklad som moralisk individ är människan inte före arton-nitton års ålder, tycks Augustinus mena. Själv betraktade han sig som intellektuellt brådmogen men etiskt trög, och behövde för egen del åren fram till trettio på sig för att mogna. En rätt modern ung man, alltså.
SOM MEDELTIDSHISTORIKER ÄR Eva Österberg väl förtrogen med tidens ”moraliska rum”. Hon är generös med referenser till andra forskare, ibland så frikostig att det hämmar flytet i framställningen. Fotnoterna hade kunnat bära mer av den informationen.
Men tillsammans med kollegorna klargör hon att medeltidens lagar visserligen krävde lydnad och respekt för hierarkier, men inte blundade för kärleksbudskapet i Nya Testamentet.
Österberg illustrerar med våra landskapslagar som tydligt talar om barns rätt: Före tre år ska barnet tas om hand av modern, fram till åtta år har båda föräldrarna ansvar för barnet. Vid åtta år kan barn tigga sig till eget uppehälle – även om det inte är önskvärt. Vid 15 blir barn (gossar) myndiga.
De isländska sagorna skriver också en hel del om barn. I Gunnlaug Ormstungas saga talas om att sätta ut ett flickebarn i vildmarken. Sagan tillägger ”På den tiden, då hela landet var hedet, var det sed att fattigt folk med många oförsörjda barn lät sätta ut sina nyfödda, men detta ansågs dock alltid illa gjort.” Men Hustru Jofrid i sagan är så ”glad åt barnet” att hon inte förmår döda det, utan skickar henne till en annan gård att uppfostras där.