HAN SLUTAR ALDRIG ATT ÖVA
Truls Mørk har uppträtt med många stora och berömda orkestrar men Göteborgs konserthus känner han sig som hemma. Imorgon spelar han med Symfonikerna igen.
Truls Mørk, det pågående spelårets artist in residence inledde i oktober med Dvoráks cellokonsert som han avslutade med ett extranummer eftersom applåderna inte ville ta slut. Första gången Truls Mørk spelade med Symfonikerna var 1989, sedan dess har han varit en återkommande gäst.
Att han är god vän med förste konsertmästaren Per Enokson som han spelat mycket tillsammans med, att han hade svenska cellostjärnan Frans Helmerson som lärare en period och att han har sommarställe i Bohuslän bidrar säkert till att han känner sig hemma här.
Den här veckans program innehåller musik av Tjajkovskij, Boccherini och Piazolla. Truls Mørk leder även orkestern från sin plats vid cellon men han vill inte kalla det för att han dirigerar.
– När man spelar i mindre ensembler kan det fungera helt bra att spela utan dirigent, men någon måste ta ansvar för hur tolkningen ska vara. BÄGGE TRULS MØRKS föräldrar var musiker så musiken låg nära till hands. Först provade han med fiol, sedan piano. Men det var när han fick tag i cellon som han kände att han hade hittat sitt instrument. Han började öva intensivt. Då var han elva år och hade sin pappa som lärare.
– Han hade mycket att göra och mina lektioner kom långt ned på prioriteringslistan. Jag var inskriven i musikskolan där han var lärare och till slut hotade jag med att ringa till skolan och tala om att jag inte fick mina lektioner. Men när han väl hade tid var det långa lektioner där vi spelade tillsammans och hade kul, han lät mig bestämma ganska mycket.
Men fadern var bekymrad över att sonen övade så mycket och brukade säga: ”Passa dig så du inte blir musiker!”
TRULS MØRK SJÖNG i gosskör, men slutade när han kom i målbrottet, och sedan tyckte han inte att hans röstomfång räckte till. Det blev cellon som fick sjunga istället.
– Cellon täcker ju hela det mänskliga röstomfånget. Den är ett mycket expressivt instrument men det är stort och det är inte så lätt att vara briljant virtuos som när man spelar violin eller piano. Man fokuserar mer på det sångfulla, uttrycksfulla, det märker man också på de verk som är skrivna för cello.
Truls Mørk är fortfarande glad i att öva, en förutsättning för en musiker på hans nivå.
– Man måste vara disciplinerad, det liknar lite att vara elitidrottare och jag tycker mycket om det arbetet. Jag drömmer om att ännu bättre få fram det man ser finns i musiken. Men det är klart någon gång kan jag ju önska att kunde vara helt ledig och bara vara med familjen.
Före en konsert brukar han dra sig tillbaka och koncentrera sig på känslorna i den musik han ska framföra.
– Istället för att oroa mig för om jag ska klara den eller den passagen försöker jag få tag i känslorna som från början gjorde att jag upplevde musiken så stark. Det är som en sorts självhypnos, ibland kan jag förbinda upplevelsen med en viss färg, det gör att jag snabbare kommer in i känslan. Dvoráks cellokonsert till exempel gul.
För några år sedan var Truls Mørk borta från konsertscenen och det var osäkert om ha skulle kunna komma tillbaka. Han hade fått en virusinfektion, med symptom som liknade TBE. Han var sjuk i ett och ett halvt år, bland annat påverkades centrala nervsystemet och han blev förlamad i vänster arm. Men nu är han helt återställd.
– Jag tänkte bara på att jag ville bli frisk. Ett år efteråt började jag spela lite igen och efter ytterligare nio månader gjorde jag min första konsert sedan jag blev sjuk.