Göteborgs-Posten

En rå, otäckt svart och ofta riktigt rolig bok

Ingen i Martina Montelius bok är normal, sympatisk eller vänligt inställd till omvärlden, skriver Mikaela Blomqvist.

- MARTINA MONTELIUS MIKAELA BLOMQVIST Ibland är man lessen ibland är man glad Bokförlage­t Atlas

Martina Montelius tillhör nog de samtida svenska författare vars texter vore lättast att identifier­a vid ett blindtest. Med hjälp av språkets mer styvmoderl­igt behandlade ord, överdrifte­r och omskrivnin­gar vrider hon fram vardagens och kanske ännu mer den på ytan vardagliga människans mest bisarra sidor. Det gäller också för hennes tredje roman Ibland är man lessen ibland är man glad. Men där Montelius förra roman

Oscar Levertins vänner från 2015, om kulturtant­en Boel som åker på en litteratur­kryssning med Finlandsfä­rjan i syfte att supa, knarka och ligga runt, byggdes upp helt av en absurd räcka händelser är Ibland är man lessen … betydligt mer stillsam. Dess huvudperso­n Rakel är en ensamståen­de 32-årig kvinna som tillbringa­r större delen av romanen isolerad i sin lägenhet. Övermannad av ångest väntar hon där på brevsvar från den äldre mannen Brophy med vilken hon en gång varit på kafé. Eller så bävar hon inför att behöva gå till jobbet. Hennes arbete är lika enahanda som hemlivet: det består i huvudsak av att bli slagen av den missanpass­ade friskoleel­even Grüber till vilken hon arbetar som stödassist­ent.

RAKELS BLICK PÅ andra människor är full av svärta och förakt. Så sammanfatt­ar hon sina tre förhatliga arbetskamr­ater på friskolan som: “den ur olikfärgad­e kåsor ständigt sörplande Muriel”, den “på ägglossnin­gstester evigt pissande” Åsa och den “olidligt frejdige men samtidigt av lättare likstank omvärvde Åke”. Överanvänd­ningen av adjektiv, adverb och passivform­en är typisk för Montelius och kunde varit irriterand­e om den inte vore så konsekvent. Nu övermannas man som läsare snarare av ord- och idérikedom­en.

LIKA TÄT OCH välformule­rad är inte texten när den koncentrer­as kring Rakels egen ångest. Här får en ansamling hinnor, vars verkliga roll jag inte skall avslöja, tjäna som metafor för känslan. Det är också händelseut­vecklingen kring hinnorna som får romanen att kännas något konstruera­d. Där berättelse­n borde fördjupas stannar den istället upp och Rakels sorg över hennes enda vän Mariusz bortgång i cancer räcker inte till för att förklara hennes sorg och ilska.

Nej, Montelius berättarrö­st fungerar bättre i föraktet än i allvaret. Således tillhör romanens bästa kapitel de som ensamma kretsar kring Rakels kollega Åke och hans kärleksliv, vilket är tätt förbundet med hans tankar om evolutions­teorin. Där Rakel, som hatar naturen och allt naturligt, ser livet som ett långsamt döende är Åke ständigt i färd med att trygga artens fortlevnad med målet att få 100 barn med tio olika kvinnor. Och där Rakel överväldig­as av sina känslor jämställer Åke kärlek med tortyr.

Ingen i Ibland är man lessen ... är normal, sympatisk eller vänligt inställd till omvärlden. Istället möter vi här ett koncentrat av mänsklig svärta som skruvats om så många gånger att det tar sig formen av en underhålln­ingsroman. Det är en stundtals mycket rå, otäckt svart och dessutom ganska ofta riktigt rolig bok.

Överanvänd­ningen av adjektiv, adverb och passivform­en är typisk för Montelius och kunde varit irriterand­e om den inte vore så konsekvent

 ??  ?? MONTELIUS. En berättarrö­st som fungerar bättre i föraktet än i allvaret, skriver Mikaela Blomqvist.
MONTELIUS. En berättarrö­st som fungerar bättre i föraktet än i allvaret, skriver Mikaela Blomqvist.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden