En rå, otäckt svart och ofta riktigt rolig bok
Ingen i Martina Montelius bok är normal, sympatisk eller vänligt inställd till omvärlden, skriver Mikaela Blomqvist.
Martina Montelius tillhör nog de samtida svenska författare vars texter vore lättast att identifiera vid ett blindtest. Med hjälp av språkets mer styvmoderligt behandlade ord, överdrifter och omskrivningar vrider hon fram vardagens och kanske ännu mer den på ytan vardagliga människans mest bisarra sidor. Det gäller också för hennes tredje roman Ibland är man lessen ibland är man glad. Men där Montelius förra roman
Oscar Levertins vänner från 2015, om kulturtanten Boel som åker på en litteraturkryssning med Finlandsfärjan i syfte att supa, knarka och ligga runt, byggdes upp helt av en absurd räcka händelser är Ibland är man lessen … betydligt mer stillsam. Dess huvudperson Rakel är en ensamstående 32-årig kvinna som tillbringar större delen av romanen isolerad i sin lägenhet. Övermannad av ångest väntar hon där på brevsvar från den äldre mannen Brophy med vilken hon en gång varit på kafé. Eller så bävar hon inför att behöva gå till jobbet. Hennes arbete är lika enahanda som hemlivet: det består i huvudsak av att bli slagen av den missanpassade friskoleeleven Grüber till vilken hon arbetar som stödassistent.
RAKELS BLICK PÅ andra människor är full av svärta och förakt. Så sammanfattar hon sina tre förhatliga arbetskamrater på friskolan som: “den ur olikfärgade kåsor ständigt sörplande Muriel”, den “på ägglossningstester evigt pissande” Åsa och den “olidligt frejdige men samtidigt av lättare likstank omvärvde Åke”. Överanvändningen av adjektiv, adverb och passivformen är typisk för Montelius och kunde varit irriterande om den inte vore så konsekvent. Nu övermannas man som läsare snarare av ord- och idérikedomen.
LIKA TÄT OCH välformulerad är inte texten när den koncentreras kring Rakels egen ångest. Här får en ansamling hinnor, vars verkliga roll jag inte skall avslöja, tjäna som metafor för känslan. Det är också händelseutvecklingen kring hinnorna som får romanen att kännas något konstruerad. Där berättelsen borde fördjupas stannar den istället upp och Rakels sorg över hennes enda vän Mariusz bortgång i cancer räcker inte till för att förklara hennes sorg och ilska.
Nej, Montelius berättarröst fungerar bättre i föraktet än i allvaret. Således tillhör romanens bästa kapitel de som ensamma kretsar kring Rakels kollega Åke och hans kärleksliv, vilket är tätt förbundet med hans tankar om evolutionsteorin. Där Rakel, som hatar naturen och allt naturligt, ser livet som ett långsamt döende är Åke ständigt i färd med att trygga artens fortlevnad med målet att få 100 barn med tio olika kvinnor. Och där Rakel överväldigas av sina känslor jämställer Åke kärlek med tortyr.
Ingen i Ibland är man lessen ... är normal, sympatisk eller vänligt inställd till omvärlden. Istället möter vi här ett koncentrat av mänsklig svärta som skruvats om så många gånger att det tar sig formen av en underhållningsroman. Det är en stundtals mycket rå, otäckt svart och dessutom ganska ofta riktigt rolig bok.
Överanvändningen av adjektiv, adverb och passivformen är typisk för Montelius och kunde varit irriterande om den inte vore så konsekvent