Att nyansera sin bild av världen
Att resa handlar inte om att jäkta och ha bråttom, snarare om att finna ro och hitta andra hem, konstaterar Johan Werkmäster efter att ha läst Per J Anderssons nya bok.
En juniafton 1973 anlände jag, 17 år gammal, med ryggsäck till Svenska Turistföreningens vandrarhem i Ronneby brunn. Jag bad om ett rum. – Tyvärr, sa damen i receptionen. Det är fullbokat.
Jag gjorde mig beredd att gå vidare.
– Förresten, hur kom du hit? frågade hon.
– Jag liftade, den sista biten gick jag.
– Då är du ju vandrare! utbrast damen. Enligt stadgarna äger vandrare företräde!
Hon rusade ut på gården, där ett par var i färd med att packa ur bilen, och förklarade att deras rum just blivit upptaget av en ung man med företräde.
I Per J Anderssons nya verk För den som reser är världen vacker förekommer både liftare och vandrare samt allsköns schatteringar av andra otyglade vagabonder. Boken är en inspirerande och tankeväckande blandning av reseskildring och essäer om resandet ur olika perspektiv. GRUNDTANKEN ÄR ATT resandet är det mest effektiva sättet att nyansera bilden av världen. Om vår enda kontakt med omvärlden går via mediernas nyhetsförmedling är det lätt att misströsta. Överallt är det elände och i främmande länder beter sig folk som idioter. Det är bäst att stanna hemma i tryggheten. Eller som författaren Pär Rådström skrev i början på 1960-talet: ”Ni som vill ha edra fördomar kvar, sitt alldeles stilla. Rör er inte!”
När man ger sig ut i världen inser man att katastrofer och människors ondska är undantagen; de goda handlingarna i en odramatisk vardag är det normala. Man behöver inte nödvändigtvis ge sig iväg till andra sidan jordklotet. Även i Europa finnas rika möjligheter att lära känna andra kulturer. Men det krävs att man lämnar solstolen och hotellområdet och aktivt försöker nosa upp en alternativ verklighet. I 25-ÅRSÅLDERN VAR Per J Andersson med och startade Vagabond – en tidning som satsade på långa och subjektiva reseberättelser, ofta skrivna av skribenter med skönlitterär ådra. I de första numren publicerades bland annat ett utdrag ur Carl-Johan Vallgrens debutroman Nomaderna, krönikor av författaren Tomas Löfström
samt ett långt reportage om transsibiriska järnvägen av den då helt okände Stieg Larsson. Vagabond vände sig framförallt till unga budgetresenärer, ”luffare” som ville färdas fritt och långsamt. Det var ett livsstilsmagasin innan begreppet fanns på svenska.
I dag, 30 år senare, är Per J Andersson den ende av tidskriftens grundare som alltjämt ingår i redaktionen. Under ett antal decennier har han haft som jobb att resa och skriva om sina upplevelser. Han inser att han är privilegierad. Med viss tvekan kritiserar han dagens sätt att förflytta sig. Flygets påverkan på miljön är förödande. ”Miljöargumentet ensamt borde räcka för att antingen stanna hemma eller välja ett annat transportsätt”, skriver han. Men att boka en internationell tågbiljett är både orimligt krångligt och dyrt. Jag tycker inte att det riktigt går ihop att uppmana människor att resa och samtidigt begära att de ska avstå från att flyga billigt. Att försöka begränsa onödigt affärsresande är kanske ett rimligare mål. ANDERSSON SER GÄRNA, med viss nostalgi, tillbaka på sitt eget resande – tågluffandet, öluffandet, de första resorna till Asien – under 1980- och 90-talen; friheten, ovissheten, att komma till en ny plats utan att veta var man ska bo och vad som ska hända. Ur dessa minnen föds allehanda intressanta tankar om resandet som fenomen. Men det som ger boken tyngd är att han inte bara förlitar sig på egna erfarenheter. Här finns gott om referenser till film, musik och framförallt litteratur. Han lyssnar med respekt och lär sig av tidigare resenärer. Det kan vara Harry Martinsons tankar om världsnomaden eller Astrids Lindgrens berättelse om Rasmus på luffen. Jack Kerouacs På drift, Bruce Chatwins I Patagonien samt Jenny Diskis Främling på tåg är några av många böcker som berörs.
Andersson berättar om lockelsen till svunna epoker, exempelvis att i Paris försöka stiga in i det 1950tal där svenska författare som Stig Claesson, Birgitta Stenberg och Pär Rådström befann sig. ”Handlar längtan om att uppväcka de döda för att höra vad de kan ha att säga mig? Eller vill jag bara fly min småtråkiga nutid?” frågar han sig. Jag tror att det handlar om att bevara och vidareförmedla vissa erfarenheter, en viss tidsatmosfär till senare generationer. ETT AV MINA favoritavsnitt handlar om att vandra – inte kånka runt med 25 kilos packning i svenska fjällen utan att asfaltsvandra i en storstad utan andra tyngder än en bra karta, att upptäcka de okända kvarteren mellan sevärdheterna. Jag gillar också några sidor om att återvända. Det är inte nödvändigt att ständigt leta nya resmål, att ”samla” på länder. Ibland kan det vara betydligt mer givande att åka tillbaka till en plats där man redan har varit, att återknyta och fördjupa bekantskapen. Att resa handlar inte om att jäkta och ha bråttom, snarare om att finna ro och hitta andra hem.
När man ger sig ut i världen inser man att katastrofer och människors ondska är undantagen; de goda handlingarna i en odramatisk vardag är det normala.