Tolv sånger från den vassa eggen
Ryans Adams sextonde soloalbum kom till i svallvågorna efter separationen från sångerskan och skådespelerskan Mandy Moore. Adams har beskrivit det som en vedervärdig skilsmässa i offentlighetens ljus och berättat att den drev honom till att under en period bli brutalt destruktiv.
Uppenbarligen fick Ryan Adams till slut ordning på sig själv, strängade om gitarren och gjorde det han kunde för att hantera situationen. Han skrev nya låtar. Med den talang Ryan Adams har blev det väldigt mycket mer än några sånger om en snubbe som ömkar sig själv.
Man ska komma ihåg att Ryan Adams har skrivit briljanta låtar om relationer som går sönder ända sedan han frontade Whiskeytown. Förresten redan det ett sammanhang han inte kunde stanna speciellt länge i, och istället bröt sig loss för att släppa solodebuten med den självklara titeln Heartbreaker. En platta som dessutom blivit måttstock för allt Adams släppt sedan dess.
Det är kanske dags att släppa det nu. Lyssnar jag på Heartbreaker idag och ställer den bredvid nya Prisoner blir det tydligt hur långt Ryan Adams tagit sig. PÅ DEBUTEN HÖR jag en yngling beskriva livskriser så som han föreställer sig dem. Det är grymma låtar, javisst, men nu hör jag en man sjunga om sina egna, faktiska erfarenheter. Rakt av, uppriktigt och ärligt och med många fler dimensioner och bottnar. Lite hårt uttryckt har Ryan Adams gått från stilövningar till att verkligen ha levt sina sånger. ULF LUNDELL SJÖNG på sin skilsmässoplatta om en kvinna och man och deras dans längs den vassa eggen. På Ryan Adams låter det som att han också varit där. Han har fallit, skurit sig illa för att mödosamt kravla sig upp igen. Det är verkligen inte någon förskönande bild han ger av sig själv. Självförakt, isolation, ångest, svartsjuka och en oförmåga att hålla fast även vid sina gamla vänner är bara några exempel på maror som Ryan Adams beskriver.
Adams säger att den här plattan kom till honom, han behövde bara föra anteckningar, spela och sjunga. Allt fanns redan där, ingenting behövde konstrueras. Den sorg som löper genom hela skivan är insikten om förlorad tid, bortslarvade dagar och ett misslyckande som inte går att ta sig tillbaka för att reparera.
Musikaliskt är det varierat. Springsteens avtryck märks i Shiver and shake och Outbound train. I de ruffigare låtarna ekar Paul Westerberg och ibland anas popkänslan från en ung Tom Petty. På flera låtar återkommer också luftigheten och rymden från Ryan Adams lika oväntade som träffsäkra tolkning av Taylor Swifts platta 1989. Kort sagt en helgjuten, varierad och väl sammanhållen platta om ett liv som, i alla för en tid, slagits i kras.
Lyssna också på:
Bob Dylan: Blood on the tracks, Bruce Springsteen: Tunnel of love