Släktkrönika i skuggan av slavhandeln
Yaa Gyasi vill problematisera och utmana tanken på den afrikanska kontinenten som enbart ett offer för slaveriet. Mattias Hagberg har läst hennes debutroman.
När livet upphör återvänder själen hem. Bland amerikanska slavar fanns en utbredd föreställning att döden var en hemkomst, en sorts befrielse, en möjlighet att slutligen korsa Atlanten och återvända till Afrika. Det var en dröm skapad av djupaste förtryck.
I Yaa Gyasis brett upplagda debutroman är föreställningen om den afrikanska friheten central. Hon vill problematisera och utmana tanken på den afrikanska kontinenten som bara ett offer för slaveriet. YAA GYASIS, FÖDD i Ghana och uppvuxen i Alabama, USA, har gett sig själv en enorm uppgift. Hennes roman spänner över tre sekel och sju generationer och utspelar sig växelvis i Västafrika och Amerika. Med detta vida perspektiv vill hon beskriva såväl slaveriets brutala historia som dess efterverkningar in i vår tid. Framför allt vill hon peka på hur släkten, stammar och kungariken i Västafrika fungerade som medlöpare och bidrog till slaveriet, framför allt som underleverantörer till brittiska och amerikanska köpmän. Slavkusten, eller Guldkusten som den kallades en gång, var inget tryggt rike, befolkat av fria individer. Nej, det var en brutal och våldsam skådeplats, präglad av krig, plundring och våldtäkt.
Vända hem har formen av en släktkrönika. Två halvsystrar, Effia och Esi, föds i Västafrika i mitten av sjuttonhundratalet. Yaa Gyasi följer deras släkter genom historien fram till i dag. Generation efter generation tecknar hon små, korta porträtt av systrarnas efterkommande. Den ena släkten blir kvar i Afrika och lever i slavhandelns närhet, den andra förslavas och säljs till en plantage i USA.
Yaa Gyasis ambition är hedervärd. Slaveriet och dess betydelse för dagens postkoloniala värld behöver gestaltas, belysas och problematiseras om och om igen. Vi behöver de små berättelserna lika mycket som vi behöver det vida perspektivet. Tyvärr lyckas Yaa Gyasi inte riktigt hela vägen. Karaktärerna och berättelserna blir för många. Hennes roman är upplagd som en samling korta, sammanlänkade noveller. Språngvis tar hon sig genom historien och låter ständigt nya personer komma till tals. Till slut blir det svårt att hitta engagemang för ännu en berättelse, för ännu en släkting som skall introduceras och få sin livshistoria avklarad på ett tjugotal sidor. ALLTFÖR OFTA ANVÄNDER Yaa Gyasi dessutom sina karaktärer som schabloner. Hon vill hellre visa på ett viktigt historiskt samband än att få berättelsen att leva. Romanen blir en snabb resa där ett antal på förhand utstakade stationer ska passeras. Det blir mer dramatiserad dokumentär än roman. Teserna blir viktigare än gestaltningen.
Kanske vågar man hoppas att hon återvänder till sitt ämne, till slaveriets komplexa historia och efterverkningar, men att hon då vågar gå djupare in i sina karaktärer och att hon dessutom vågar utesluta de vanligaste berättelserna. Då kan hon skriva något stort och viktigt, kanske rentav en roman som på allvar tillför något nytt till förståelsen av vår historia och slaveriets plats i densamma.
Framför allt vill hon peka på hur släkten, stammar och kungariken i Västafrika fungerade som medlöpare och bidrog till slaveriet