Jens Lekman fångar vardagen i steget
De senaste åren har Jens Lekman flugit under radarn. Under min radar, är bäst att tillägga. För den tystlåtne göteborgaren har inte gått sysslolös direkt. Tvärtom.
De senaste åren har han genomfört två stora satsningar. Dels Postcards, där Jens Lekman under 2015 skrev och gav ut en ny låt varje vecka, dels Ghostwriting där han som ett projekt för Cincinnatis konstcenter och Konstbiennalen i Göteborg intervjuade ”vanliga människor” och tonsatte deras berättelser.
NÄR JENS LEKMAN nu även släpper en ”vanlig skiva” låter det betydligt gladare och spralligare än på förra albumet I know what love isn’t från 2012. Men även om melodierna går i dur så nog lunkar hans älskvärda texter fortfarande fram med gamnacke.
Jens Lekman låter alltjämt som en mix av Jonathan Richman och Stephin Merritt, sagt med all respekt, för i en imponerande balansakt får han ändå sina sånger att kännas egna, unika och djupt personliga. Mycket tack vare texterna.
Visst finns det ett underliggande missmod, men framförallt känns de finurliga och fyndiga, varma och jordnära. De kan vara stolta eller slokörade men alltid uppriktiga. Alltid lyhörda för sin omgivning.
Där Håkan Hellström träffar rätt genom att oblygt varva sin egen levnadshistoria med ett fritt fabulerande, blir Jens Lekman angelägen tack vare sin förmåga att fånga vardagen i steget och beskriva sin verklighet så som han ser den, och såklart presentera alltihop i grymt snygga låtar med svepande stråkar, akustiska gitarrer, skönt calypsogung och refränger så catchiga att de känns välbekanta redan vid första lyssningen. Som vore de hämtade någon annanstans.
Ibland är det precis vad de är. Pianoslingan på nya albumets Postcard #17 är hämtat från Charles Mingus gamla platta Mingus plays piano, singeln What’s that perfume that you wear har plockat sitt oljefatssväng från trumslagaren Ralph MacDonalds långa 70-talslåt The Path medan blåset och diskogroovet i How we met kommer från Jackie Stoudemire Dancing.
DESUTOM FORTSÄTTER Lekman sitt charmiga samarbete med Tracey Thorn. Efter att Thorn sjungit både om och med Jens Lekman på sin skilsmässoplatta Love and its opposite svarade Jens Lekman genom att sjunga om Tracey Thorn i Become someone else’s på förra plattan, och med henne på den nya. Tillsammans gör de duetten Hotwire the Ferris wheel till en underbar elektronikapärla i Everything but the girls anda.
Nu i slutet av recensionen inser jag hur många namn som faktiskt har droppats i den här texten, men det är egentligen bara Jens Lekmans själv som räknas.
Ingen annan låter såhär deppigt upplyftande och glädjefyllt missmodig.
Och ingen annan refererar så kärleksfullt till Vasallén, Västra Hamngatan och Domkyrkan i sina engelska låttexter.