Vågad insats och vackert hantverk räcker ändå inte
DET ÄR BRA länge sedan majoriteten av våra kära sushi-bitar skars upp av bistra japaner och istället blev en kinesisk sushi-butiksangelägenhet; minst en joint per gata ska det vara (och numera ofta med tillägget kinesiska dumplings på menyn). Men i fêskarstaden tog även risrätten sig in på finkrogarna och Vrå gjorde den västkustexklusiv och Hoze upphöjde sushin till kökskonst.
När familjerestaurangen, och stans bättre kines, Canton House för cirka tre år sedan köptes av en ung Hong Kong-kines – med sitt Spice-koncept – stod det snart klart att han knappast skulle nöja sig med en krog.
Nu finns Spice of Thailand på Kungstorget och knappt ett år tillbaka Spice Sushi på Linnégatan. Moderna, designade asiatkrogar med alkoholrättigheter. Thaisushi-butik 2.0 ungefär och, enligt uppgift, står även Canton House snart inför stora förändringar.
SPICE SUSHI ÄR alltså ett litet hål i väggen och att kliva in där är ett litet äventyr i sig. Väggarna, i olika nivåer, far iväg till ett neon-Tokyo och blippande ipads visar rörliga bilder och ur högtalarna ljuder Alphavilles Big in Japan. När dörren går upp dras hela lokalen med i kylan från utsidan.
TVÅ KOCKAR I det öppna köket (we like öppenhet), en pratglad servitör som gärna berättar om upplägget och maten och det slutar med vi ber honom rekommendera dessa första-gångs-gäster för annars skulle han nog hinna bli hes, även om antalet gäster denna snöiga torsdagskväll är få.
In kommer en färgexplosion, ett konstverk i både upplägg och form; till och med den spritsade garnityr-majonnäsen slingrar sig i fyra olika färger. Helt klart det mäktigaste sushi-fat vi sett. Och: för en gångs skull har en asiatisk krog ansträngt sig för att hitta viner som faktiskt klär dessa sushismaker, australienska Jacobs Creek, av alla, som tog hjälp av den japanska stjärnkrögaren Mamoru Sugiyama för att hitta rätt i umami-djungeln. Till och med den röda varianten av Jacobs Creek Wah funkar. Bra! OM NÅGON NU undrar varför vi inte har kommit till maten än beror det på att vi fick käften full med överdimensionerade majonnäsoch-frityr-risblaffor redan från start och efter tredje majonnäsfriterade sushin var vi liksom klara.
”Det är gott på det där sättet när man bara vill äta fett och titta på Netflix”, som väninnan sa. Och då hade hon ändå inte ätit sedan sju i morse och anlände ganska aggressiv. Kanske därför hennes efterrättsval blir en chokladöveröst friterad cheesecake och dagen efter inboxar och skriver att hon fortfarande är mätt på det där jobbiga sättet.
TROTS VACKERT HANTVERK, trots vågade insatser, trots modet att dôna på. Och trots en del spännande råvaror som spider-krabba med sitt lilla tunna skal som knastrar gött är ändå grejen med sushi; det ska finnas något oskyldigt över dem, något rent och oskuldsfullt.
Det här massiva slafstillagandet måste Spice Sushi lägga ner, annars kommer vi inte tillbaka, bestämde väninnan.