Peter Brynolf och Jonas Ljung lever på att luras

Trollkarlarna Peter Brynolf och Jonas Ljung lever på att luras. Men showen Hokus pokus motherf *ckers, som återkommer till Göteborg i kväll, innehåller fler lager än trolleri.

Den senaste säsongen av Street magic i TV 4, där de trollar inför förbluffade kändisar, är precis avslutad när vi träffas i foajén till ett hotell i Stockholm. Peter Brynolf har med sig datorn och de stämmer snabbt av ett par jobbsaker innan vi börjar intervjun. I vår kör de ett extra varv med scenshowen som de turnerade med i höstas.

Brynolf och Ljung har trollat ihop i elva år och känt varandra ännu längre. Deras show bygger på nära samarbete och de svarar samstämmigt på frågorna, även om Jonas Ljung är den som pratar mest.

På meritlistan står ett silver i VM i trolleri och en semifinalplats i Britain’s got talent. Dit tog de sig med ett nummer där Peter Brynolf får huvudet omvirat ett par varv med silvertejp. Vad ska man kalla er för, trollkarlar?

– Man får välja. Det är lite svårt att hitta en bra etikett. Illusionist låter lite pretto, magiker låter mer som Sagan om ringen. Trollkarlar kommer nog närmast. Det är enklare med engelskans magician, mer neutralt. Trollkarlar låtar också väldigt manligt. Det finns inte så många kvinnor som trollar på scen. Hur kommer det sig tror ni?

– Historiska och kulturella orsaker. Trolleriet har dessutom traditionellt haft en sexistisk struktur, det har ju inte direkt uppmuntrat tjejer. Men vi får ofta mejl från yngre som vill lära sig trolla, det är väldigt roligt, och det är ganska många tjejer som hör av sig, som tur är. Det finns några tjejer som trollar på professionell nivå i Sverige nu. I Asien finns en helt annan fördelning, kanske 30/70. Det är lätt att säga att det inte finns någon begränsning för tjejer att trolla i dag men det finns ju alltid ett kulturellt arv. Om 15 år ser det förhoppningsvis annorlunda ut i Sverige också. Det är inte svårt att få tjejer att börja men det gäller att få dem att fortsätta. I början av er scenshow ber ni publiken att inte berätta vad de sett. Varför det?

– Vi har byggt den här showen på ett annorlunda sätt för att vara en trolleriföreställning. Vi har en dramaturgi och ett antal röda trådar, saker som i början kanske inte verkar viktiga visar sig i slutet hänga ihop. I filmen som visas i början finns pusselbitar till hela föreställningen. Vårt fokus är verkligen trolleri, men vi vill också beröra på annat sätt, och göra det genom trolleriet. Scenerna är ofta mer än trolleri och i många fall har de flera olika lager. Vi får mejl från människor som sett föreställningen flera gånger och som uppfattar mer och mer. När började ni jobba på den här föreställningen?

– Vi började skriva nästan ett år före första repetitionen. Då var vi i Las Vegas tillsammans med Henrik Schyffert, som vi skrivit manus tillsammans med, och tittade på massor av föreställningar. Vi försökte förstå varför de var bra eller dåliga. Har det hänt att något gått snett?

– Under turnén har det hänt tre–fyra gånger att någon har svimmat under en specifik scen. Det är ett nummer som är viktigt för oss att ha med och vi varnar innan. Det handlar om pseudovetenskap, människor som har liknande talanger som vi och som använder dem i bedrägliga syften. Vi är väldigt noga med att säga att vi inte har några övernaturliga förmågor. Vi använder oss av psykologi, suggestion och fingerfärdighet. Men vi får ibland mejl från personer som vill ha hjälp med till exempel fysiska åkommor. Det hade varit lätt att starta en sekt. JONAS BERÄTTAR ATT han en period var fascinerad av falskspel och tänkte att han skulle bli så bra så han kunde gå in och fuska i ett pokerparti för att sedan ”fuska tillbaka”, men det slutade med att han höll seminarier för Casino Cosmopol om hur man kunde upptäcka falskspelare.

På scen gör de förutsägelser som sedan slår in och det händer att de på skämt får frågan om de kan ge rätta lottorader.

– Vi kan påverka en människa, men vi kan ju inte manipulera en lottomaskin. Eller så jobbar vi eventuellt på det. Ha ha. Hur viktig är publikkontakten för er?

– Vi försöker vara så tillgängliga som möjligt. Genom sociala medier, men också i samband med föreställningarna. Vi möter alltid publiken i foajén efteråt och är där upp till en timme. Många vill prata med oss. Det är en stor del av det vi gör, om inte publiken gillade det vi gör på scenen skulle det inte vara så mycket värt. Det ingår. När upptäckte ni trolleriet?

– Intresset väcktes hos oss bägge av ett tvprogram som gick på TV 4 i mitten av 90-talet: Magiskt med Hans Crispin.

Jonas Ljung var 17 år när han bestämde sig för att trolla och säger att man kan se tydligt i hans gymnasiebetyg när han började. DE FICK KONTAKT med varandra genom trolleriforum och när Peter Brynolf flyttade till Göteborg från Sölvesborg för att börja plugga arkitektur på Chalmers, började de umgås som vänner. De satt bägge med i styrelsen för Göteborgs magiska klubb men det skulle dröja ett par år innan de slog sina påsar ihop.

– Ju bättre vi blev desto mer insåg vi hur dåliga vi var, trots att vi ändå var hyfsat bra. Vi hade en känsla av att det skulle gå att ta trolleriet mycket längre och då väcktes idén att vi skulle börja jobba ihop. Var gjorde ni ert första framträdande?

– Vi hade en gemensam kompis som skulle gifta sig och då satte vi ihop det första numret som en bröllopspresent. Vilket nummer var det?

– Det var Världens svåraste korttrick. Med silvertejpen. Det har hängt med genom åren, men det ser förstås inte likadant ut nu, vi har utvecklat det. Finns det med i den aktuella showen?

– Ja, det gör det. Vi skapar nya nummer som får hänga med ett tag, sen tar vi bort dem, men det här och ett par till har sina rötter långt tillbaka i tiden. Klassiska nummer alltså?

– Nja, klassiska för oss kanske. Men det är inte klassiskt trolleri. Vi bestämde oss från början att vi inte ville trolla med trolleriprylar. Om vi inte skulle hitta en anledning. Men det har vi inte gjort hittills. Det är lätt att fastna i sina egna föreställningar, därför är det bra att vara två eller fler så att man kan se utanför sina egna begränsningar. Sedan 2011 har vi tagit hjälp av andra för att vi fattar att de är bättre än vi är, regissörer, koreografer, scenografer. I den här produktionen är vi 17 personer som åker med, dessutom är det några på kontoret och några som varit med och skapat föreställningen. Men från början var ni bara två?

– Verkligen. Vi har gjort allt från att klippa musik och film till att hitta på trick och tillverka all rekvisita. I dag har vi även folk som kan hjälpa till att vidareutveckla uppslag. Hur gör ni för att hålla er i form?

– När det gäller teknik är det lite som att cykla. När man väl har lärt sig så kan man, det går snabbt att träna upp sig om man inte gjort det på ett tag. När ni ser andra trolla försöker ni då räkna ut hur de gör?

– Det händer att vi också blir lurade och behöver titta på det fyra-fem gånger för att reda ut hur det funkar. Det går inte att låta bli att fundera på hur de löst det. Vad är det för skillnad på trolleri framför tvkameran och att trolla live?

– Allt vi gör i tv kan vi göra live, men det är olika medier, det är som att spela olika instrument. Ett nummer på tv är två och en halv minut, på scen kanske det tar sex minuter. På tv trollar ni för kändisarna, vad är fördelarna med det?

– De är vana vid kameror, det garanterar att det är på riktigt och att det inte är inhyrda skådespelare som låtsas att de blir lurade, det är bra för vår trovärdighet. Man är också van att se kändisar bakom någon form av mur, som raseras när de tappar fattningen. Det är en av de häftiga grejerna med trolleri – att man kommer människor nära.