Majgull Axelsson drivs av sin ilska
Vi har blivit bjudna hem till författaren, har fått adressen, men upptäcker att det finns två alternativ. Vilken hus kan det vara , A eller B? Vi skymtar en välfylld bokhylla genom ett fönster och bestämmer oss för att prova där först. Det visar sig vara rätt och vi visas in i ett ljust och trevligt vardagsrum medan Majgull Axelsson sätter på kaffe och ursäktar sig för att det är mjöligt i köket, hon har just bakat till barnbarnets dop.
En ny bok innebär en hel del intervjuer och framträdande, med det följer att hon oftare blir igenkänd. Det är hon inte så förtjust i.
– Alla är vänliga och trevliga men jag föredrar en tillvaro där jag kan gå omkring och glo på folk istället för att de ska glo på mig, säger hon och skrattar.
Men hon tycker om att resa runt och träffa läsare, i synnerhet i lite mindre sammanhang.
– Då blir det ett samtal och jag får tillbaka många berättelser, författare stjäl mycket, även om man bakar om det i huvudet sen. Jag ägnar mig mycket åt att tjuvlyssna. Därför blir jag så bestört när folk känner igen mig.
Hennes böcker handlar ofta om utsatthet och maktmissbruk, om människor som har det svårt och som blir illa behandlade. Förra boken, Jag heter inte Miriam, handlar om romer, i Ditt liv och mitt berättar hon om hur den utvecklingsstörde Lars skickas till anstalten Vipeholm i Lund där han utsätts för övergrepp, till och med efter sin död. Hur påverkas du av att skriva om så tunga ämnen?
– Jag tror det är enklare att skriva än att ta in. Min första bok, Rosario är död, (om barnprostitution och sexturism) var inte svår att skriva men jag hade svårt att läsa den, när jag läste den på nytt. När jag skriver tömmer jag ut min vredesskål i texten. Ilskan är min motor, jag måste bli ordentligt arg för att gå igång, det är nog en rest från journalistiken.
I slutet av 60-talet jobbade en ung Majgull Axelsson som journalist på Folkbladet Östgöten i Norrköping. Det var en tid då samhällets syn på människor med intellektuella funktionsnedsättningar förändrades, de fick bland annat rätt att gå i skolan. ”Även den som inte har ett språk kan ha en hel del att säga”, skriver hon i nya boken.
– De utvecklingsstörda fick det bättre, samtidigt insåg jag hur eländigt de hade haft det under hela folkhemsepoken, den som vi talar om med en sådan stolthet.
Karl Grunewald, medicinalråd vid dåvarande medicinalstyrelsen, drev på opinionen för de utvecklingsstördas rättigheter. Majgull Axelsson läste hans bok om de utvecklingsstördas historia, Från idiot till medborgare (2009) och sedan dess har tanken funnits att skriva en roman baserad på det han avslöjar, bland annat skriver han om massgraven på norra kyrkogården i Lund där de avlidna från Vipeholm begravdes och att liken sedan användes som studiematerial för medicinstudenter.
– Vipeholm var en våldsam plats, där vuxna mäns rädsla ledde till våld mot dem som kalllades för sinnesslöa och som tvingades sitta i en korridor hela dagarna. Vem som helst av oss skulle väl blivit galen av det.
Som den journalist hon är börjar hon varje bok med en grundlig research. Denna gång har hon suttit mycket på Kungliga Biblioteket och läst veckotidningar från 50- och 60-talet, som Tidningen Se och Arbetaren.
– Det var svårare att hitta material än när jag skrev om romer i koncentrationsläger, den här gången fanns väldigt lite vittnesmål.
Huvudpersonen i Ditt liv och mitt heter Märit. På väg till sitt barndomshem i Norrköping, där hon ska fira sin 70-årsdag bestämmer hon sig spontant för att kliva av tåget i Lund, dit hennes storebror Lars fördes när familjen inte kunde ta hand om honom längre. Kan du se några paralleller till dagens samhälle?
– Märit tänker vid något tillfälle att det där var en tid som inte såg sin egen ondska. Så är det säkert för oss också, det vi tycker är självklart idag kommer kanske inte att vara det för våra barn och barnbarn. I vår tid talas det mycket mer öppet om psykisk sjukdom, att alla människor ska ha samma rättigheter, men i praktiken är det svårt för människor med olika funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden, många är dömda till ett liv i fattigdom.
I tankarna brottas Märit med en inre röst som hon kallar Den Andra och som hon tänker är hennes ofödda systers röst. Den Andra säger sådant som Märit inte törs, hon bråkar med henne, pushar ibland, tröstar ibland.
– Den rösten trängde sig in redan från början och överraskade mig. Många av oss för inre dialoger, diskuterar med oss själva; gjorde jag rätt eller fel? Förlaget klagade och tyckte det blev för mycket av det här inre grälet, men jag stod på mig. Vem tänker du att den här rösten är?
– Jag tror inte det är samvetet, men det skulle kunna vara ett överjag. Ett ganska dysfunktionellt överjag. Men Den Andra är lojal och jag tror att hon fyller en viktig funktion för Märit. En recensent jämförde Den Andra med Alfons Åbergs Mållgan,
– Ja, hon är ju en fantasi. Jag hade själv en fantasikompis när jag var 4-5 år. Hon hette Elly och var från Norrland och råkade hela tiden ut för hemska saker, slog sig och blödde fruktansvärt. Hon var en förevändning att berätta riktigt dramatiska historier. I den förra boken var jag-personen en romsk kvinna, som för att överleva tar en judinnas identitet. Den här gången ligger huvudpersonen närmare författaren.
– Ja, fast egentligen är hon inte lik mig på annat sätt än att hon ska fylla 70, precis som jag när jag skrev boken. Jag har insett att 70-årsdagen är lika viktig som när man fyller 13 och äntligen blir tonåring. Det är ett skifte, man är på väg att bli gammal, det finns mer att se tillbaka på än det finns att se fram emot.
Märit i boken vill reda ut en del saker innan hon dör och tillbakablickarna är många i boken. Du berättar gärna i flera tidsplan?
– Jag tror det är ett naturligt tankeflöde. Jag har aldrig skrivit en historia kronologiskt från A till Ö, men jag kanske skulle försöka. Har du något nytt projekt på gång?
– Oh ja, jag har redan börjat på nästa, mest för att jag kände mig så trött i huvudet och då är det en utmärkt vila att dra sig undan till en annan värld, jag blir sugen på att fortsätta men jag får hejda mig. Är det lätt för dig att skriva?
– Efter Augustpriset hade jag svår skrivkramp men numera är det ganska lätt, det är en av fördelarna med att bli äldre, man bryr sig mycket mindre om vad andra tycker. Hur förhåller du dig till recensioner?
– Jag läser dem inte, min man läser och säger om de är bra eller dåliga. Recensioner kan sticka hål både på ens kreativitet och ens självkänsla. Nils Olof Franzén recenserade min första roman, Långt borta i Nifelheim i DN och skrev att jag inte kunde skildra erotik för det luktar aldrig skit eller svett. Efter det blev jag rädd för att närma mig erotik, det är ju lite dumt att låta någon krypa in under skinnet så där. Har du kommit över det nu?
– Ja, det har jag gjort, men det har ju varit lite glest mellan kärleksskildringarna. Det fanns ingenting i Jag heter inte Miriam, det beror på att jag fick veta att romer aldrig talar om sex med varandra. Men i nästa bok vet vi inte hur det blir.
Hennes böcker handlar ofta om utsatthet och maktmissbruk, om människor som har det svårt och som blir illa behandlade.