Vardagens assimilation

ASSIMILATION MÅSTE VARA ett av de mest bespottade orden i svensk offentlighet. Länge har det betraktats som något obehagligt och kravfyllt som riktas mot invandrare.

De som förordar assimilation har anklagats för att vilja utplåna människors härkomst till förmån för majoritetskulturen.

Det här synsättet bortser från att assimilation mycket sällan är något som görs mot människor. Det är något som sker, naturligt och spontant, när människors möts i vardagen.

I alla triviala processer som ett liv i samhället innebär skapas vanor. De skapar ett gemensamt språk och ömsesidig förståelse människor emellan. När vi förstår att våra världar är lika och lyder under samma regler kan tillit och solidaritet växa fram.

Det är i det lokala och nära som gemenskap och kanske även på sikt patriotism växer fram. Vardagens eviga upprepning skapar ett mönster, ett sätt att vara på och därmed en kultur. Kring kulturen samlas vi och känner gemenskap, kanske förhoppningsvis också ansvar gentemot det gemensamt ägda och en känsla av lojalitet mot våra medmänniskor.

Detta är assimilation. Inte otäck exkluderande politik som rasister bejakar. Assimilation är en konsekvens av en gemensam och fungerande vardag. MEN DÄR RÄTTSSTATEN lämnat, eller inte vågar sig ut, träder helt andra gemenskaper in och ersätter de vilka naturligt odlas i ett stabilt lokalsamhälle. Rättskipning, lojalitet och normer uppstår alltid bland människor. Frågan är bara vilka.

Om biblioteket ockuperas av ungdomsgäng och polisen står handfallen inför tung kriminalitet upphör den svenska assimilationsprocessen. De som kan, lämnar otryggheten för stabila lokalsamhällen. De som stannar, tyr sig till gemenskaper långt bort från de som delas av majoritetsbefolkningen.

Gemenskapskänslorna i det svenska samhället kretsar inte främst kring stora nationella berättelser. Materiella omständigheter, det vill säga hur vår vardag ser ut och om den fungerar spelar däremot en viktig roll. Det innebär inte att staten måste vara allomfattande men vad den gör måste den göra bra.

I Sverige byggs gemenskap, på gott ont, kring de offentliga institutioner vi omger oss med och som inramar tillvaron. När de slutar fungera för vissa faller dessa individer också ut ur gemenskapen. Segregeras vår vardag tillräckligt länge försvinner fundamenten som skapar samhällsgemenskapen.