Majorens näsa och Moment 22
På Världens gång den 20 juni 2013 beskrev jag hur jag besökte alla Göteborgs psykologer på jakt efter en frisedel. Anledningen var att jag slagit en major på näsan och därför blivit hemförlovad på ett år. Ända sedan dess har det bekymrat mig att jag lämnade läsarna i rastlösa funderingar över varför jag slog honom på näsan. Det är ju inte comme-il-faut att slå människor, inte ens i det militära, inte ens majorer.
Så här var det:
När jag sömndrucken kom ut i kasernens tvättrum på morgonen den 4 eller 5 juni 1965 – dagen före eller själva pingstafton, minnet sviker mig – och såg mig i spegeln var jag alldeles rödprickig i ansiktet. Hela mitt jag visade sig vid närmare granskning vara rödprickigt.
Där rök den permissionen.
än var för fel på mig beslutade jag mig för att försöka smyga mig undan fram till hemgång. Det var pingst, vi hade bara halvdagstjänst, klockan två skulle vi få långpermission.
Min värnpliktstjänstgöring på LV6 hade inte börjat väl. Jag hade gjort mig impopulär bland underbefälen genom att säga emot och inte lyda order.
När vi var ute och övade Exercis 1 marscherade furiren, fanjunkaren, sergeanten, korpralen eller vad han nu var, oss rakt ner i en dypöl. Där beordrade han halt. Då tänkte vi på persedelvården som skulle följa; blänkande kängor och rena kläder krävdes vid uppställningen varje morgon – och här stod vi i gyttjan. När han sedan sade: Sitt ner, gick jag och satte mig på den torra vägrenen i stället.
Självklart fick jag kasernförbud.
Det betyder inte som man skulle kunna tro att man inte får vistas på kasernen, analogt med allt annat: bevattningsförbud, parkeringsförbud, rökförbud. Nej, det betyder att man inte får lämna kasernen – den byggnad som bebos av soldater av lägre rang, deras enkla hem. JAG VAR EGENTLIGEN
för gammal för lumpen, skulle vilken dag som helst fylla 21. I två år hade jag skjutit upp värnplikten med hänvisning till studier av olika slag, vilka hade det gemensamt att de inte ledde någonstans, mest beroende på att jag skolkade från dem.
Nu, det tredje året, när jag faktiskt hade goda skäl att inte göra lumpen: nypåbörjat jobb – som faktiskt kunde leda någonstans, nyfådd lägenhet, nygift med min redan då trevliga fru, nyfödd dotter, fick jag inget mera uppskov av Värnpliktsnämnden.
För gammal och för diskussionslysten.
Jag tyckte att det var löjligt att lägga sig i ett dike och dra en dagstidning över huvudet som skydd när man blev atombombad. Det sade jag till furiren, fanjunkaren, sergeanten, korpralen eller vad han nu var, som höll lektionen. När han försökte övertyga mig om också denna nytta med tidningar, hade jag många försmädliga argument att sätta emot. DET SLUTADE MED
både kasernförbud och att jag fick plocka fimpar på kaserngården.
Jag hade bestämda uppfattningar om det mesta på den tiden och fick ständigt kasernförbud i stället för ständig nattpermission, som jag beviljats eftersom vår dotter bara var några månader.
Jag klädde på mig, dolde mina prickar genom att dra ner kepsen, upp halsduken och ner ärmarna, och gick ut till uppställningen. Vi skulle tillbringa dagen med att plocka isär och sätta ihop en 40 mm lvakan (militärspråk för luftvärnsautomatkanon).
Jag höll mig i skymundan. Furiren, fanjunkaren, sergeanten, korpralen eller vad han nu var, visade med hjälp av någon av oss hur man plockade isär pjäsen. Alltför tillbakadragen blev jag naturligtvis framkallad för att hjälpa till. Han fick syn på prickarna och sade: 168 Fritsch är ju prickig, anmäl sig i sjukstugan. (Jag hade åsatts något nummer, det kan ha varit 168.)
Dum som jag var gjorde jag det. Jag gick inte till logementet, bytte till civila kläder och väntade tills klockan blev två och gick med de andra ut i friheten. Jag gick till sjukstugan. DÄR FANNS BÅDE
en major och en sjuksköterska. Majoren var dessutom läkare, men av hans sätt att döma mest major. De diagnostiserade mina röda prickar som röda hund. En mycket smittsam sjukdom, fullkomligt ofarlig för alla utom gravida kvinnor, eftersom den kan ge allvarliga fosterskador, docerade majoren och skickade upp mig på isoleringen på andra våningen.
Där fick jag eget rum. Men där fanns ingen telefon. Och jag kunde inte ringa min trevliga fru. Det gjorde mig orolig över hur orolig hon skulle bli när jag inte kom hem.
Sjukstugan var tom så när som på mig och sköterskan som hade jour på första våningen. På eftermiddagen när hon kom upp med min middag, bekräftade hon att telefonautomaten fanns en trappa ner. Och att dit fick jag inte gå.
Jag bad henne att ringa min fru och meddela varför jag inte kommit hem. Det lovade hon.
På kvällen kom en annan sköterska med smörgås och kaffe. Jag frågade henne om den första sköterskan ringt. Det visste ju inte hon. Då hotade jag med att gå ner och ringa trots isoleringen. Hon bad mig vänta och prata med doktorn som skulle gå ronden förmiddagen därpå. Hon såg så snällt på mig att jag inte framhärdade. Hon lovade också hon att ringa min fru. PÅ MORGONEN FICK
jag frukost av en tredje sköterska, som naturligtvis inte visste om någon av de andra ringt. Men majoren skulle snart gå ronden. Hon gick, jag väntade.
Då ringde en telefon i rummet bredvid! Det var låst. Det var droppen! Antingen skulle jag använda telefonen som just ringt eller också skulle jag gå ner.
Jag förberedde mig genom att lägga två tioöringar på nattygsbordet.
Och när ronden kom; majoren och den tredje sköterskan, sade jag att det ju för fan finns en telefon här uppe!
Majoren svarade att den bara fick användas av personalen.
Jag började ösa okvädningsord över honom, tog mina tioöringar och startade min nedstigning till den oisolerade delen av världen. REDAN DÅ HADE
jag läst Joseph Hellers Moment 22. Den kom på svenska 1962, året efter att den publicerats på engelska. Den handlar om krigets vansinne, och om världens. Yossarian är en amerikansk bombfällare i Italien under andra världskriget. Han anser att det är vansinne att flyga bombraider och bli beskjuten med luftvärnskanoner. Moment 22 är en militär regel som säger att man kan bli frikallad om man är vansinnig, men om man begär att bli frikallad från krigets vansinne resonerar man förnuftigt och är inte vansinnig, utan får flyga fler bombraider. Yossarian flög vidare.
Nu satt jag själv i en liknande fälla. MAJOREN RUSADE FÖRBI
mig i trappan, vände sig om och höll fram händerna och röt: Halt! Det var då jag slog honom på näsan. Kanske inte med knuten näve, för jag hade fortfarande tioöringarna mellan tummen och pekfingret, men han tumlade ner för trätrappan, och jag gick tillbaka upp och lade mig i sängen och började fundera över vad jag nu ställt till med.
Snart nog och till min lättnad stormande han in på rummet och skrek att jag skulle ställas inför krigsrätt och arkebuseras.
När han slutligen lämnade mig hade hans näsa svullnat och hans röst blivit nasal. NÄR PINGSTHELGEN VAR
slut var alla prickarna borta, och jag blev hemförlovad av den snälle regementschefen, och den första sköterskan hade ringt min trevliga fru.
Jag hade bestämda uppfattningar om det mesta på den tiden och fick ständigt kasernförbud