FREDRIC ASKERUP: ”Initiativet ligger rätt i tiden, på rätt ställe men maten når inte upp till den kreativa svansföringen.”
Kreativt och nyfiket – men maten når inte hela vägen
Precis som våren tvekar så tvekade det gentrifierade Odinsgatan/ Friggagatan inför sin nya uppgift som epicentrum för östcityfolket och de nuförtiden neddrullande Redbergs-Lunden-borna. Mycket av det gamla på gatornas skuggsida, som hollandsklassikern Het Amsterdammertje, är ju kvar medan solsidan har testats genom nybyggnadsåren, men inte förrän nu verkar ha hittat sin krogkaraktär.
Mest har det etablerats konceptförökningar, som Mañana, Tulllen och Fornello, så när början av Friggagatan nu fick en modern gastropub-asiat i julklapp så sattes pricken över i:et. Att delar av krögargänget kommer från det nyligen gentrifierade Rosenlundsområdet, från Fee Fi Fo Fum och Market, är helt logiskt. De har dessutom redan vinkat om nya asiatiska krogsatsningar i den senaste upplagan av Eriksberg bland annat. SERVICEN ÄR PÅ
amerikanska, menyn på nätet är skriven på engelska (varför inte japanska också?), men man har åtminstone bemödat sig att skriva de asiatiska rätterna på svenska på en griffeltavla. Den hänger på snedden på en stålställning som omringar den inre matsalen. En fängslande känsla med dämpat ljus och långbord – som man även riskerar att få dela med andra fängelsekunder. Tror vi söker oss till ljuset och fiskakvariet i pubdelen, som vetter mot gatan, nästa gång faktiskt.
Här är det mellanrätter som gäller och menyn ser onekligen spännande ut. Pan-asiatisk gastropub är krogens egna uttryck och betyder här: rätt få rätter att välja på, ganska små portioner. Tanken är nog att vi ska ta in dubbelt så många rätter att sen dela på. Det tänket gillar vi. Delandet alltså, det är fint, men det sänker samtidigt prisvärdheten. DEN DYRASTE MELLANRÄTTEN
(169 kr) är en get från Halltorp som fått långkoka i en indonesisk (eller syriansk, som det står på griffeltavlan) cashew curry. Den smakar inte mycket, mer än kanel och gammal get då. Bättre är då den friterade vårrulle-ankan (Chunjuan) som doppas i en söt plommon-mandarin-dipp; frasigt och sött är gôtt tillsammans med anka. Även beef tataki är välgjord, fint och perfekt stekt kött som roar sig med söta och syrliga tillbehör som ponzu (en japansk dippsås), lotus-rot och inlagda päron. Kreativt, men utan några smakhöjder.
Även den älskvärda bläckfisken ringlar in och de upp-choppade bitarna har ett hyfsat mjällt tuggmotstånd – i en citrussallad med grön papaya och en nötig muhammara (syrisk paprikaröra med valnötter) i botten. Däremot får eldflamman, från det öppna köket lite tidigare, sin förklaring då vi förstår att det var just vår stackars toppade bläckfiskarm som förkolnade just då. Hela rätten smakar bränt efter det och det var nog inte meningen, även om det är mycket sotat på menyerna nuförtiden. IMO-BO HAR LÖST
vin-till-asiatisktproblemet med några få sorter att välja på som faktiskt funkar bra, men det är ölen som gastropuben har i fokus – men som kräver en annan helkväll att botanisera runt i. Vi nöjer oss, den här regnigt junitveksamma lördagskvällen med att initiativet ligger rätt i tiden, på rätt ställe men att maten inte når upp till den kreativa svansföringen. Lagom var väl ändå inte tanken?