Mångbottnad film om Assange
Laura Poitras dokumentär om Wikileaks Julian Assange är föga smickrande, skriver Maria Domellöf-Wik.
Laura Poitras är en kompromisslös och tålmodig amerikansk dokumentärfilmare och journalist. 2014 vann hon en Oscar för sin initierade dokumentär Citizenfour om tidigare CIA-anställde visselblåsaren Edward Snowden och skandalen kring NSA:s spionverksamhet. Den oupphörligt intressanta filmen, som gav nya insikter, var den avslutande delen i en trilogi väsentliga politiska filmer.
REDAN 2007 Oscars nomineradesPoit rasför M y country, my country om Irak under den amerikanska ockupationen. I del två, The oath (2010) stod Osama bin Ladens tidigare livvakt respektive chaufför, Abu Jandal och Salim Ahmed Hamdan i centrum. Den senare tillfångatogs av amerikanska styrkor 2001, transporterades till Guantanamo Bay och var den förste att få sitt fall prövat i amerikansk krigsdomstol. Poitras dokumenterar det juridiska efterspelet. TVÅ ÅR SENARE är Laura Poitras tillbaka med en på många plan lika högaktuell och politiskt upplysande film: dokumentären Risk om Julian Assange, den kontroversielle grundaren av Wikileaks.
Den nyckfulle, självupptagne nätaktivisten och programmeraren med världen – och världspolitiken – som arbetsfält. Han som 2009 erhöll Amnesty Internationals mediapris för sin rapportering om olagliga avrättningar i Kenya.
Samme man som i augusti året därpå, efter ett Sverigebesök, anhölls i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande.
Julian Assange som har den yttersta beslutanderätten kring publicering av dokument på Wikileaks, och som beskyllts för att toppstyra webbplatsen. En gåtfull, osympatisk, narcissistisk och komplicerad person att döma av Laura Poitras närgångna och rättframma porträtt. BLAND FILMENS VERKLIGT intressanta spår finns det kvinnoförakt den vittnar om, som mer generellt tycks genomsyra Wikileaks organisation. Assange blottar en häpnadsväckande kvinnosyn i ett samtal med en svensk jurist angående våldtäktsanklagelsen.
Titta också på: Citizenfour (Laura Poitras, 2014) Generation M: Misogyni in Media & Culture (Thomas Keith, 2008) Burma VJ ( Anders Østergaard, 2008)
Än mer personlig blir Poitras i sekvenser kring wiki le a k s-hackaren och dator säkerhetsexperten Jacob Appelbaum, som trots modiga insatser rent professionellt även han misstänks för sexuella övergrepp – bland annat på en nära vän till filmaren. AV FLERA SCENER,
bland annat en då Julian Assange får sitt hår klippt av vännerna, framgår vilken oerhörd, närmast popstj ärn emässig, beundran många av aktivisterna i Wikileaks känner för sin ledare.
Filmens titel Risk är mångbottnad. Fokus är hela tiden på Assange, som i sina resonemang återkommer till vikten av att våga ta risker och att väga risker mot vinster när det gäller material på den nätbaserade plattformen Wikileaks.
Fakta som i offentlighetens ljus lett till den ena politiska skandalen efter den andra. Många gånger har Assange tvingats vara det han själv kallar ”hänsynslöst pragmatisk” i sina överväganden kring publiceringar av tidigare okänt material.
Filmen redogör förtjänstfullt för dessa skandaler. Sammanställda så här koncentrerat slås betraktaren av Wikileaks kraft att med tajming som vapen ändra världspolitiska skeenden. Avslöjanden om Hillary Clintons e-post fick exempelvis konsekvenser för presidentvalets utgång. PORTRÄTTET AV ASSANGE
är allt annat än smickrande. Vi ser en icke folkvald man med önskan om världsherravälde.
Kanske ligger det ändå i Julian Assanges natur att välkomna en filmare han inte själv tycker om, och som inte heller sympatiserar med honom.
För att, som medieteoretikern Marshall McLuhan skulle ha sagt: Informationen måste vara fri.
Porträttet av Assange är allt annat än smickrande. Vi ser en icke folkvald man med önskan om världsherravälde.