”Jag har tvekat inför varje grej vi gjort”

Har du tagit del av Göteborgs nöjesliv från 1990 och framåt har du garanterat passerat Lars Olsson någonstans – som DJ, skivbutiksägare, krögare eller klubbarrangör. Genom åren har han lyckats driva företag i svårnavigerade branscher, men han vill inte kalla sig entreprenör. Du står som vd för Dubbel Dubbel AB. Hur frivillig är den titeln?

– Någon måste ju vara vd. Men det är inte så att jag går in och ger order, vi bestämmer saker ihop. Jag försöker också ha bra kontakt med all personal, och fråga efter deras synpunkter. Det är jätteviktigt för mig.

– När vi startade Dubbel Dubbel hade Erik Sundfeldt och jag redan drivit bokningsbolaget Hallelujah i några år. Vi delade kontor med John Wigelius och kom tillsammans på idén att starta en bar. Förutom baren ville vi ha mat som kunde dra folk, något som inte fanns någon annanstans. Någon föreslog dumplings, som jag hade käkat en del i London och i Hongkong, och på Café Japan när det fanns. John hade varit på en födelsedagsfest som Emma Kolback anordnat, där hon bjudit på dumplings, och efter lite övertalning fick vi med henne också. Vi har gjort det här ihop från början. Efter att den första Dubbel Dubbel-restaurangen slog upp portarna för fem år sedan har ni startat ungefär en ny verksamhet per år. Går alla runt?

– Här på Kastellgatan hade vi fullt nästan varje dag från start, mycket tack vare att alla fyra hade stora nätverk i stan. Det var 2008 och folk tyckte att det var spännande med något nytt. Då fick vi lite hybris, och öppnade en till bara en kilometer bort. Det är konstigt kanske, men vi bara gjorde det. Så gör vi fortfarande när vi tycker att något känns kul.

– Fördelen är att vi sprider ut riskerna. Flera verksamheter kan bära varandra. Dessutom lär vi oss hela tiden hur de olika restaurangerna fungerar i olika perioder. Dragloket just nu är Folk, där är det alltid fullt på fredagar och lördagar. Våra tre Dubbel Dubbel-restauranger har hittat formen nu och går bra tillsammans, men det varierar vilken som går bäst. Av de två vi har här i Göteborg går Kastellgatan till exempel sämre på sommaren, då folk vill sitta ute och äta, medan den här på Surbrunnsgatan går bättre. Du är född i Östersund, men uppväxt i lilla Kramfors. Hur var det?

– Det fanns inte så mycket att göra. Framför allt inte för mig som älskade musik och ville hålla på med det. Så jag drogs till Stockholm, Göteborg och London, där det fanns ett kulturliv. 1990 fick jag ta över en släktings lägenhet i Biskopsgården, jag var 22 år. Jag trivdes jättebra där, men flyttade successivt längre och längre inåt stan eftersom det blev så många timmar på spårvagnen. Efter ett tag lärde jag känna folk som hade skivbolaget Sunspot records och blev delägare. När jag snubblade över en demo med Honey is cool, med bland andra Karin Dreijer och Håkan Hellström, blev det mitt projekt. Det var det absolut bästa i musikväg jag hört då. Många droppar ju av musikbranschen efter ett tag, men du lyckades hålla dig kvar?

– Jag ville jobba med musik på något sätt. 1998 bodde jag på Andra långgatan, och lyckades snacka mig till att få sälja skivor inne på ett kafé där. Jag började med två backar. Folk tyckte att det var helt sjukt att sälja vinyl då, under cd-skivans storhetstid.

Men det växte av sig självt, och till slut gick det så bra att jag kunde flytta till en egen lokal. Jag fick låna 30 000 av familj och släktingar, som i och för sig tyckte att jag var dum i huvudet som satsade på det där. Jag hade också en webbutik redan från början, vilket nästan ingen hade då. Den gick lika bra som butiken när det var som bäst. När började det gå utför?

– Butiken hade sin peak runt 2004-2005, då drev jag även en DJ-skola och hade Klubb Blenda. Sedan märkte man hur mp3:orna tog över allt mer. Folk kunde komma in i butiken och lyssna på en skiva för att sedan gå hem och ladda ner den. Glädjen försvann lite grann. Jag frågade hyresvärden om jag kunde öppna ett kafé för att stadga upp verksamheten, men eftersom han också ägde lokalen som huserade Publik sa han nej. Då bestämde jag mig helt sonika för att lägga ner. Jag var rädd för att bli en bittergubbe. I dag ligger det en annan skivbutik där Blenda låg, det är skitkul tycker jag. Och så gav du dig in i restaurangvärlden. Du väljer inte de lättaste branscherna. Tvekar du någon gång?

– Ja, absolut. Jag har tvekat inför varje grej vi gjort, tusen gånger om. Bankerna lånar inte ut mycket pengar till våra restauranger, de tycker att det är en osäker bransch. Det mesta löser vi med bryggerilån, som innebär att man får låna från bryggeriet mot att man säljer deras öl. Ser du dig som företagare, eller mer någon som mest bara vill jobba med det han gillar?

– Det senare. En företagare hittar något man vet att man kan tjäna pengar på. Jag är väl företagare, jag driver ju företag. Men min filosofi, som jag måste tro på för att kunna hålla på med det här, är att man måste ha en genuin kärlek till det man gör. Då tror jag man överlever lågkonjunkturer också.