Skakade världen
KRIGSMUSEUM. lism och islamistiska rörelser som Muslimska brödraskapet. Enligt islamisterna bevisar nederlaget 1967 att det arabiska sekulära projektet har misslyckats, säger Guy Laron. REDAN STRAX EFTER krigsslutet 1967 drogs riktlinjerna upp i den ideologiska strid som splittrar Israel än i dag. Alltså frågan om ockupationen och hur den inte bara förtrycker palestinierna utan också påverkar det israeliska samhället.
”Vi är nu dömda att styra människor som inte vill bli styrda av oss. Jag fruktar den typ av frön vi kommer att så i de ockuperades hjärtan. Jag fruktar ännu mer de frön som kommer att planteras i ockupanternas hjärtan”, skrev författaren Amos Oz, då ung och lovande författare, i dag ständig Nobelpriskandidat.
Samtidigt intog hans äldre kollega Shmuel Josef Agnon, Nobelpristagare i litteratur 1966, rakt motsatt ståndpunkt. Tillsammans med ett antal författare och publicister i den nybildade rörelsen för ”Hela Israels land” manade han regeringen att aldrig lämna tillbaka de ”befriade” områdena.
”Den israeliska försvarsmaktens seger i sexdagarskriget har fört nationen och staten in i en ny och ödesmättad era. Israels land är nu i det judiska folkets händer … ingen regering i Israel har rätt att ge upp denna (landets) helhet”, skrev Agnon och hans meningsfränder sommaren 1967. NÅGRA MÅNADER EFTER kriget sade arabländerna entydigt nej till fred och förhandlingar med Israel och till erkännande av den judiska staten. Det var de ryktbara ”tre nejen” i Khartoum.
I maj 1967 skapade de arabiska ledarnas hotfulla uttalanden existentiell skräck i Israel. Det israeliska folket kände att snaran drogs åt, även om senare forskning visar att den israeliska militären aldrig hyste något tvivel om att dess vältränade och välmotiverade styrkor skulle besegra de arabiska arméerna.
– Det här blir ett totalt krig. Vårt grundläggande mål är att förstöra Israel, sade Egyptens president Nasser.
– De infödda israeler som överlever kan stanna kvar i Palestina. Men jag räknar med att ingen av dem överlever, sade Ahmed Shukairy, ledare för den palestinska rörelsen PLO. PÅ MORGONEN DEN 5 juni 1967 slog israelerna till i ett förebyggande anfall. På ett par timmar bombade de sönder hela det egyptiska flygvapnet på marken – och därmed var kriget i praktiken avgjort.
På sex dagar erövrade Israel Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Frågan om en palestinsk stat var aldrig aktuell så länge Västbanken och Gaza ockuperades av Jordanien respektive Egypten. Men med den israeliska ockupationen blev frågan om en politisk lösning för palestinierna akut.
I dag firar många israeler 50-årsminnet av segern, även om en betydande opinion ser ockupationen som en förbannelse också för Israel och det israeliska samhället. Palestinierna ser sexdagarskriget som en i raden av historiska motgångar. Och som ytterligare ett svek både från de arabiska broderfolkens och från det internationella samfundets sida. I JERUSALEM MARSCHERADE runt 70 000 israeler, de flesta religiösa på högerkanten, runt stadsmurarna i Jerusalem nyligen för att fira årsdagen av Jerusalems ”enande”. De dansade och sjöng och ropade nationalistiska slagord.
– Det är viktigt och känsloladdat att fira just på jubileumsdagen. För 50 år sedan kunde vi inte be vid Västra muren, i dag kan vi det. Därför är det viktigt att komma hit och stärka staden, säger Joel Albash, 25, från Netanya till den israeliska nyhetssajten Ynet.
Och premiärminister Benjamin Netanyahu sade i sitt högtidstal:
– Tempelberget och Västra muren ska stanna under israelisk överhöghet för alltid. Vissa ser sexdagarskriget som en katastrof för Israel. Jag ser det som ett mirakel och en frälsning för Israel.
Ett betydligt mindre folkmassa demonstrerade några dagar senare på Yitzhak Rabin-torget i Tel Aviv för en tvåstatslösning. Runt 15 000 demonstranter höll upp skyltar med texter som ”Det räcker nu – 50 är mer än nog” och ”Ockupationen skadar oss alla”. – DET VAR en stor seger. Vi fruktade verkligen för vår existens och vi försvarade vårt land. Vi minns glädjen och euforin, säger Rina Bartal, 70, från Raanana som demonstrerar med maken Gideon, 72.
– Men nu styr vi ett annat folk. De har rätt till självbestämmande. Vi är här i kväll för att visa vår regering att vi vill ha två stater för två folk, säger hon.
Yitzhak Ben-Tovim, 70, från Tel Aviv stred som soldat i Jerusalem i juni 1967. Han minns rädslan under den långa väntan före kriget.
– Religiösa och nationalistiska extremister med messianska motiv åkte snålskjuts på segern 1967. I dag står vårt folk längre till höger