Popkonst med minimalt motstånd
Katy Perry gör en tämligen kraftig kursändring med sitt nya album. Borta är den stunsiga popmusiken med rötter i arenabandens 80-tal och flickpop-radions 60-tal. Musiken har gått från att vara utåtriktad och expressiv till att bli betydligt smidigare och mer slimmad. Vid ett tidigare tillfälle har jag beskrivit hennes låtar som ett färgstarkt soundtrack till tonåringarnas joyride upp till lovers lane, på den nya plattan är det snarare tjejgänget som glider fram längs en neonströdd gata på väg till favoritklubben. KATY PERRY ÖVERGER därmed såväl gitarrerna som den lätt retro-färgade poprocken för dansorienterad, house-inspirerad, elektronisk musik.
Möjligen kan den nya given dela fansen i två läger, men jag tycker verkligen om att Katy Perry är mån om att vara konsekvent. Det är inte så att hon, likt exempelvis Justin Bieber på senaste plattan, slänger in ett enstaka EDM-aktigt spår för att helgardera sig. Alldeles för många av de artister som vill nå en stor publik gör på tok för långa, alldeles för spretiga och oroliga plattor. Men inte Katy Perry, hon kör sin grej hela vägen in i mål, även om det i ärlighetens namn hade varit bra att banta även den här skivan en smula.
Det är dock bara en randanmärkning i sammanhanget när Katy Perry radar upp svängiga, The Weeknd-aktiga Chained to the rhytm, bitiga Nicki Minajsamarbetet Swish swish, pampiga balladen Miss you more, ambienta Déjà vu och personliga, rörande Into me you see som avslutar skivan. KATY PERRY HAR pratat om den här skivan som ett nytt steg även när de gäller texterna, att hon skulle bli mer socialt och politiskt tydlig. Där har hon dock inte nått fram, även om det går att hitta en del feministiskt hållna formuleringar. Då var Perry mer kraftfull under One love-galan i Manchester när hon med sin fenomenala tagning av Roar lyckades kanalisera alla motstridiga känslor: sorg, ilska, frustration, gemenskap, kärlek i en enda låt.
Tydligt är att Katy Perry med sitt nya album höjer insatserna och vill göra popkonst med minimalt motstånd, det är menat som beröm, samtidigt som hon testar både sina egna och fansens gränser. Tidigare har såväl Madonna som Lady Gaga och i viss mån Rihanna tagit liknande vägar. Katy Perry, alla sina hits till trots, är väl en rookie i det sammanhanget. Men jag tycker det är kul att hon vill spela i samma liga, det ska bli spännande att följa.