Varnums soligaste leende
Det är bra med blommor. Om man tvunget skall ha tag på en raggfingerört så får man bege sig upp till högfjällens klippspringor, men om man har litet mer modesta krav och kan nöja sig med en vårfingerört så går den att hitta nästan överallt i landet. Och om man har förmågan att glädjas åt alla blommor, hur vanliga de än är, så finns alltid något att hämta längs en vanlig landsväg. JAG TÄNKER PÅ det här när jag går omkring i Varnum mitt i maj och gläds åt prakten i dikesrenen. Utan att anstränga mig ser jag violer, veronika, gökärt, förgätmigej och maskrosor. Jag ser ögontröst, men ångrar mig när jag kommer hem och tittar i vita blommor med tunna lila streck. PÅ EN DEL ställen ser jag att lupinerna är på väg upp. Jag drar mig till minnes när jag på sjuttiotalet var ambulerande fröförsäljare och blev avhånad för mina påsar med lupinfrö.
– Den skiten har vi nog av ändå. Eller, ännu mera dräpande: – Har du maskrosfrön också? Det förstod jag i alla fall. Hemma hade pappa hand om det mesta i trädgården, men mamma hade tagit som sin uppgift att jaga maskrosor. Hon hade ett särskilt redskap, ett långt platt instrument som hon drev ner i jorden för att få upp roten. I allmänhet kunde man höra ett litet knäpp som tydde på att roten gick av, varpå en ny maskros sköt upp på samma plats nästa år.
Linné har ingenting att säga om maskrosen i sin Västgötaresa förrän han kommer in i Dalsland:
”Mjölkblomstren hade sått sig på några lindar, så at man på långt holl skolat trodt, at åkren stådt full af Rapsat. Jag har aldrig sett henne i sådan myckenhet, fast hon med sine gula blommor beklädde denna tiden alla wägsidor, ty på förenämde lindor war knapt et enda stånd af andra wäxter.” JUST SÅDANA GÄRDEN finns det i Varnum. Blotta åsynen skulle inge andnöd hos en hängiven trädgårdsodlare, men för bonden är det kanske inget större problem. Väl sedd har blomman dock inte varit; ett gammalt västgötskt namn är kopiss, trots att både knoppar, blad och rot ger nyttig spis.
Varnum lär komma av hverna, ett gammalt ord för kittel; och i de centrala delarna av socknen, i själva grytan mellan höjderna, hålls ännu maskrosorna stången med plog och harv. Strandängarna längs Viskan kan förmodas ha givit gott bete redan i förhistorisk tid, och om jordbruket vittnar två hällkistor från yngre stenålder. I DE NORRA delarna skedde under 1700- och 1800-talen en ivrig nyodling. Av torpnamnen att döma — Lund, Åbo och Uppsala — var nivån på utbildningen hög hos allmogen, men nu har granplantor tryckts ner på de flesta håll. Vid Tomtebo (med oklar anknytning till universitetsvärlden) ramlar jag in på ett par mycket vackra ängar, där deltagarna i ett kokollokvium idisslar med upphöjt allvar. Jättelika odlingsrösen vittnar om åkerbruk under torpens glanstid.
I början av 1900-talet kom järnvägen till bygden, linjen Borås—Ulricehamn (sedermera med fortsättning till Jönköping). Stationshuset Varnumskulle är ännu kvar, inklätt i mexitegel, och av hållplatsen Nitta blev det ett litet samhälle; i övrigt återstår bara en cykelväg på banvallen. AV STÖRST BETYDELSE för Varnum genom tiderna måste ändå Viskan ha varit, med ständigt nya vad och broar, fördämningar och kvarnar. Jag funderar över de skiftande vattenmängderna och hur sjöarna kommit och gått. Ligger inte stugorna vid Mellsjön litet väl nära vattnet?
Från Boarp, tryggt beläget en god bit över högsta vattenlinjen, hör jag göken gala då och då under min vandring. Varför håller han till just där? Med tanke på den leende vackra bygden kanske det är för att bereda varnumsborna nöjet att alltid höra en västergök.