En hyllning till Wadlings livskraft
Att Göteborgs stadsmuseum ett år efter Freddie Wadlings bortgång ger plats för Freddie Wadlings kabinett är värt en stående ovation och stärker bilden av en av få kulturinstitutioner som omsorgsfullt lyssnar av vad som ligger i Göteborgsluften, skriver Ma
Att kliva in i Freddie Wadlings kabinett blir inte riktigt som jag tänkt mig. På väg till stadsmuseet tänker jag på vad Paul Auster en gång skrev om de dödas saker och känner en liten vind av ödslighet blåsa upp. Hur rätt har han inte, Auster när han i sin kanske bästa bok Att
uppfinna ensamheten pratar om efterlämnade ting som ”kokkärl från en svunnen civilisation” och ”sinnebilder av den ensamhet i vilken en människa fattar beslut om sig själv.”? Nå. Den här gången ska det visa sig att mitt gamla favoritcitat faktiskt missar målet. Väl på plats i utställningen som svämmar över av Freddie Wadlings grejer, känns det alls inte, som att befinna sig i ett monument över den ensamhet vi alla föds och dör i, mer som att gå på skattjakt. Eller kanske ännu mer som att kliva in i en alkemisk verkstad där drivor av pryttlar och magi, högt och lågt, blir det ämne ur vilket allt kan utvinnas.
UTSTÄLLNINGEN ÄR ETT ordnat kaos, fördelat på två avdelningar, bildkonsten för sig och musiken för sig. För många är Freddie Wadling känd främst som musiker, men här kliver han fram som en multikonstnär, i alla sina skepnader. Framförallt är det roligt att se väggen med teckningar, som är resultatet av ett bildskapande som sträcker sig tillbaka till barndomen. Käppen på podiet – det första som möter besökaren – är det enda som inte har legat i samlaren Wadlings garage. I övrigt är allt hämtat ur alla de lådor som fanns efter villbranden i Långedrag och omhändertogs av Freddie Wadlings vänner och kollegor, Henryk Lipp, Carl Michael von Hausswolff och livskamraten Bella Wadling. En handskriven affisch från 70-talet bjuder in till rockfest med Straitjacket ”Svettigt ös och raka rör”, för tio spänn. En köksbordslapp uppmanar Annika att ta väl hand om katten. Tillsammans med en myriad av andra lappar, prylar, serietidningar, ockulta ting, foton, anteckningar, tidningsklipp och minnen från alla tider skriver de fram historien om den tysta skolpojken från Fräntorp som erövrade sin röst och blev omistlig på 80-talets alternativmusikscen i band som Lädernunnan, Cortex och Blue for two, senare folkkär vistolkare och ständig samlare av allt. Vännernas berättelser är lyhört infogade i helheten. De finns där, som kommentarer till alla delar av utställningen, möjliga att avlyssna i hörlurar. Men undviker förklaringar och tillrättaläggande av den värld som är Freddie Wadlings.
FREDDIE WADLINGS konstnärskap är tätt sammantvinnat med Göteborgs närhistoria och han saknas av många på olika sätt. De som mött honom pratar om den starka närvaron. För andra är han en röst som alltid funnits där och nästan obemärkt sipprat in i ens egna historia pBland en myriaså det vis som betydande musiker så ofta gör. Oavsett vilken grupp man nu tillhör finns mycket att hämta i den här utställningen.
Att Göteborgs stadsmuseum ett år efter Freddie Wadlings bortgång ger plats för Freddie Wadlings kabinett är värt en stående ovation och stärker bilden av en av få kulturinstitutioner som omsorgsfullt lyssnar av vad som ligger i göteborgsluften. Med tanke på den betydelse Freddie Wadling har haft för Göteborg kan man tänka sig att