Välbetald lärare väljer och vrakar
PENDLARE. Kajsa Pettersson, 69 år, har aldrig varit så eftertraktad på arbetsmarknaden som hon är nu. Hon väljer och vrakar bland lärarjobben och har bättre villkor än någonsin.
Kajsa Pettersson är inne på sitt fyrtionde år som lärare. Hon har arbetat på mellanstadiet, i förberedelseklass och med SFI för vuxna och flyktingar. För sjutton år sedan tröttnade hon på sitt jobb på Vuxenskolan i Angered, så hon och fem kollegor startade SVEAS, en skola som lär ut svenska för invandrare, vid Redbergsplatsen.
Här jobbar hon fortfarande ibland, men när hon fyllde sextiofem trappade hon ner lite. Hon gick ur styrelsen, valde bort möten och byråkrati, för att bara rikta in sig på lärardelen.
– När jag fyllde 65 hade jag jobbat på SVEAS i femton år. Jag kände rätt snart att det var dags att göra något annat. Så jag slutade, säger hon. AV EN SLUMP fick Kajsa Pettersson höra att en bekant fått jobb på ett gymnasium inne i stan. Hon gick dit och frågade om de behövde hjälp.
– De fullkomligt bönade och bad om att jag skulle börja. De skulle ta in många ensamkommande och var inte vana vid att jobba med analfabeter, men den kompetensen har jag. Hon hade precis fyllt 67 år och krävde att få jobba 60 procent. Hon blev tillsvidareanställd och fick den bästa lönen hon haft i sin karriär. – Det var ironiskt att jag, när jag redan jobbat i ett helt liv, äntligen fick min höga lön. De brydde sig inte om att jag var 67 år, pensionärer är billigare att anställa och jag har inga barn hemma, så jag kommer inte vara borta för vård av barn och så vidare. Jag känner många seniorer som jobbar deltid som lärare, vi är väldigt eftertraktade nu, säger hon. Men bra villkor och lön till trots orkade Kajsa Pettersson bara med ett och ett halvt år på skolan. Det var väldigt psykiskt påfrestande, då många av hennes elever fick avslag eller hade gått flera år och väntat på ett samtal från Migrationsverket. – De satt och grät och orkade inte komma till skolan. Mitt jobb blev att ringa god man, olika boenden, de flyttade runt dem, kuratorer och skolsköterskor. Det var för tungt, jag orkade inte. Men samtidigt var det så himla skönt, för jag kunde sluta när jag ville. Så jag sa upp mig igen. MEN ATT SLUTA jobba helt var inget alternativ. Kajsa Petterson sökte nya jobb och fick snart ett erbjudande om vikariat på en Folkhögskola – i Malmö. Där hade hon bara varit en gång förut, så hon tackade ja och började pendla dit varje vecka.
Förutom att hon lätt blir uttråkad, finns det absolut ett ekonomiskt incitament till att hon fortsätter jobba. Bland annat vill hon resa och vandra i berg och till det behövs pengar.
– Jag är inte sån som vill sitta hemma och inte göra något, det tycker inte jag är kul. Förr, när man fyllt 69 år, var man i princip död. Så är det inte längre. Orkar man jobba och tycker det är kul är jag säker på att de flesta vill fortsätta göra det.